”Ja, det är sant”.
”Nejlika och underjordisk gång. Häkta alla, som icke säga dessa två ord. Låt alla passera, som säga dem. Det är lösen”.
”Tack”, sade Maurice. Och han hoppade från muren ned i trädgården.
TRETTIONDE KAPITLET.
”NEJLIKA OCH UNDERJORDISK GÅNG”.
Det första slaget hade varit ohyggligt. Det hade erfordrats Maurices hela självbehärskning att dölja för Lorin, hur upprörd han blivit av dessa avslöjanden, men när han väl befann sig inne i trädgården, blev han lugnare till sinnes, och tankarna, som surrat om varandra i hans hjärna, började ordna sig.
Vad för något? Detta hus, som Maurice så ofta besökt med den renaste glädje, detta hus, som för honom varit ett paradis på jorden, var ingenting annat än ett drivhus för de blodigaste komplotter — det vänliga mottagande, som man visat hans brinnande tillgivenhet, hade endast varit hycklat! Genevièves kärlek hade endast berott på fruktan!
Våra läsare äro orienterade i trädgården, ty de ha ju mer än en gång följt våra ungdomar i den. Maurice smög sig från buske till buske, tills han var skyddad mot månens strålar av skuggan av det lilla drivhus, där han varit instängd första gången, han trängt in i huset.
Detta drivhus låg mitt emot den paviljong, som Geneviève bebodde.
Men i kväll flyttades ljuset från ett fönster till ett annat i stället för att vara stillastående i hennes rum. Maurice såg genom gardinen, som uppenbarligen dragits upp till hälften, av en slump, hur Geneviève hastigt packade en kappsäck, och med häpnad observerade han, att hon höll några vapen i sin hand.
Han klev upp på en bjälke för att kunna se längre in i rummet. I eldstaden brann en brasa, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var papper, som Geneviève brände upp.
