I samma ögonblick öppnades en dörr, och en man kom in till Geneviève.
I första ögonblicket trodde Maurice, att det var Dixmer.
Den unga kvinnan sprang fram till honom, fattade hans händer, och båda stodo ansikte mot ansikte för ett ögonblick, uppenbarligen under inflytande av någon djup sinnesrörelse. Maurice kunde icke gissa sig till vilken denna sinnesrörelse var, ty deras ord nådde icke fram till honom.
Men helt plötsligt mätte Maurice med blicken mannens längd.
”Det där är icke Dixmer”, mumlade han.
Och mannen, som kommit in, var faktiskt liten och spenslig, under det att Dixmer var lång och kraftigt byggd.
Svartsjukan är en verksam stimulans, och inom en sekund hade Maurice jämfört denne mans gestalt och silhuett med Dixmers.
”Det där är icke Dixmer”, sade han, liksom om han varit nödsakad att upprepa det för att övertyga sig om Genevièves trolöshet.
Han gick fram till fönstret, men ju närmare han kom det, desto mindre såg han.
Han stötte med foten mot en stege. Fönstret satt sju à åtta fot från marken. Han tog stegen och ställde den mot väggen.
Han steg upp på den och satte ögat till öppningen i gardinen.
Den okände inne i Genevièves rum var en ung man på tjugusju à tjuguåtta år med blåa ögon och mycket elegant. Han höll den unga kvinnans händer i sina och talade i lugnande ton, vilket tydligt framgick av de tårar, som strömmade över Genevièves vackra ansikte.
Ett svagt buller, som Maurice framkallade, kom den unge mannen att vända sig om mot fönstret.
Maurice återhöll ett utrop av överraskning — han hade känt igen sin hemlighetsfulle räddare på place du Chatelet.
I samma ögonblick drog Geneviève sina händer ur den okändes och gick fram till eldstaden för att förvissa sig om att papperen brunnit upp.
Nu kunde Maurice icke lägga band på sig längre, alla de ohyggliga passioner, som tortera en man, kärlek, hämnd, svartsjuka, söndersleto hans hjärta. Han sköt upp det illa stängda fönstret och hoppade in i rummet.
226
