ögonblick med madame? Ni kan blanda er i samtalet, om ni har lust. Jag lovar att det icke skall taga lång tid”.
Geneviève uppmanade med en åtbörd chevaliern att ha tålamod.
”Alltså, Geneviève”, fortsatte Maurice, ”alltså har ni gjort mig till ett åtlöje för mina vänner och till en förbannelse för mig själv! Ni har begagnat mig som ett verktyg! Ni har låtit mig, blind som jag var, tjäna alla era komplotter! Hör på, madame! Det var en skändlighet, men ni kommer att bli straffad för den, ty inom fem minuter skall monsieur där, som ämnar döda mig inför era ögon, ligga död för era fötter … eller om hans liv blir skonat, är det endast för att han skall förlora sitt huvud på schavotten”.
”Han dö!” utbrast Geneviève. ”Han förlora sitt huvud på schavotten! Men vet ni då icke, Maurice, att han är min beskyddare, min familjs beskyddare, att jag skulle kunna ge mitt liv för honom, att om han dör, skall även jag dö, och att om ni är min kärlek, så är han min religion?”
”Ah!” sade Maurice. ”Ämnar ni alltjämt låtsa, att ni älskar mig? Dessa kvinnor äro verkligen mycket svaga och mycket fega!”
Så vände han sig om mot den unge rojalisten och sade:
”Monsieur, ni måste antingen döda mig eller själv dö!”
”Varför det?”
”Därför att om ni icke dödar mig, så häktar jag er”.
Maurice sträckte ut handen för att gripa honom i kragen.
”Jag skall icke kämpa om mitt liv med er”, sade chevalier de Maison Rouge. ”Se där!”
Och han kastade sina pistoler i en fåtölj.
”Och varför vill ni icke kämpa med mig om ert liv?”
”Därför att mitt liv icke är värt all den ånger, jag skulle känna, om jag dödade en ridderlig man, och framför allt därför att Geneviève älskar er”.
”Ah!” utbrast den unga kvinnan med hopknäppta händer. ”Vad ni alltid är god, storslagen, trofast och ädelmodig, Armand!”
Maurice stirrade förvånad, nästan bedövad på dem båda.
”Hör på”, sade chevaliern. ”Jag går tillbaka in i mitt rum, men jag ger er mitt hedersord på att det icke är för att fly, utan för att gömma ett porträtt”.
Maurice kastade en hastig blick åt det håll, där Genevièves porträtt brukade stå. Det fanns alltjämt kvar på sin plats.
228
