Vare sig chevaliern gissade, vad Maurice tänkte, eller han ville pröva hans ädelmod, så sade han:
”Hör på. Jag vet, att ni är republikan, men jag vet även, att ni har ett rent och trofast hjärta. Jag anförtror mig åt er ända till slutet”.
Och han tog upp ur bröstfickan ett miniatyrporträtt, som han räckte Maurice. Det var ett porträtt av drottningen.
Maurice sänkte huvudet och tryckte handen mot pannan.
»Jag avvaktar era order, monsieur», sade Maison Rouge. ”Om ni vill häkta mig, skall ni endast knacka på denna dörr, när stunden är inne för mig att ge mig. Jag sätter inte mycket värde på livet, när detta liv icke längre upprätthålles av hoppet att kunna rädda drottningen”.
Chevaliern lämnade rummet, utan att Maurice ens med en åtbörd försökte hindra honom.
Han hade knappast lämnat rummet, förrän Geneviève kastade sig för den unge mannens fötter.
”Förlåt mig, Maurice”, sade hon, ”förlåt mig allt det onda, jag gjort er! Förlåt mig mina bedrägerier, förlåt mig, om också endast för allt mitt lidandes, alla mina tårars skull! Jag svär, att jag har gråtit mycket och lidit mycket. Ah! Min man gick hemifrån i morse. Jag vet icke, vart han gått, och kanske jag aldrig mer får återse honom. Nu står jag ensam och har kvar endast en vän, nej, icke en vän, en bror, och ni ämnar döda honom! Förlåt mig, Maurice! Förlåt mig!”
Maurice lyfte upp den unga kvinnan.
”Vad vill ni?” sade han. ”Det är ödet. Hela världen sätter numera sitt liv på spel, chevalier de Maison Rouge har gjort liksom alla andra, men han har förlorat, så nu måste han betala”.
”Det vill säga, att han måste dö, om jag förstår er rätt”.
”Det är icke jag, Geneviève, det är ödet”.
”Ödet har icke sagt sitt sista ord i denna angelägenhet, eftersom ni skulle kunna rädda honom”.
”På bekostnad av mitt hedersord och följaktligen på bekostnad av min heder. Jag förstår, Geneviève”.
”Slut ögonen, Maurice. Det är det enda, som jag ber er om. Och så vitt en kvinna kan visa sin tacksamhet, lovar jag att visa er min”.
”Det skulle icke tjäna mycket till att jag slöte ögonen, madame. Det finns en lösen, utan vilken ingen kan komma ut, och jag upprepar för er, att huset är omringat”.
”Och ni känner till denna lösen?”
