”Ja, visst gör jag det”.
”Maurice!”
”Ja?”
”Min käre Maurice, min vän, giv mig denna lösen, jag måste ha den”.
”Geneviève”, utbrast Maurice. ”Geneviève! Ämnar ni säga: I den kärleks namn som jag känner för dig, var utan heder, utan hedersord, förrädare mot din sak, avsvärj dina åsikter? Vad erbjuder ni mig, Geneviève, i utbyte mot allt detta, när ni frestar mig så?”
”O, Maurice, rädda honom, rädda honom först och fordra sedan mitt liv av mig”.
”Geneviève”, svarade Maurice bistert, ”hör på mig: Jag står med ena foten på skändlighetens väg, och innan jag stiger ned på den helt och hållet, vill jag åtminstone ha ett tillfyllestgörande skäl att göra det. Geneviève, svär, att ni icke älskar chevalier de Maison Rouge”.
”Jag älskar chevalier de Maison Rouge såsom en bror, såsom en vän, men icke på annat sätt, det svär jag”.
”Geneviève, älskar ni mig?”
”Maurice, jag älskar er, så sant som Gud nu hör mig”.
”Om jag gör vad ni begär av mig, vill ni då överge anförvanter, vänner, fädernesland, för att fly med förrädaren?”
”Maurice! Maurice!”
”Hon tvekar … O, hon tvekar!”
Maurice vände sig bort från henne med alla tecken till förakt.
Geneviève, som stod lutad mot honom och plötsligt förlorade sitt stöd, föll på knä.
”Maurice”, sade hon med hopknäppta händer. ”Maurice, jag svär att göra allt, du vill! Befall — och jag lyder”.
”Svär det vid Kristus”.
Geneviève höjde handen.
”Min Gud”, sade hon, ”du har förlåtit äktenskapsbryterskan, jag hoppas att du skall förlåta mig”.
Stora tårar rullade över hennes kinder och föllo på hennes långa hår, som böljade över hennes bröst.
”Icke så! Svär icke så”, sade Maurice, ”ty då kan jag icke taga emot er ed”.
”Min Gud”, sade hon, ”jag svär att helga mitt liv åt Maurice, att dö med honom och, om så erfordras, för honom, om han räddar min vän, min beskyddare, min broder, chevalier de Maison Rouge”.
230
