”Det är bra, han skall bli räddad”, sade Maurice.
Och han gick fram till det andra rummet.
”Monsieur”, sade han, ”iför er garvare Morands kläder. Jag återger er ert hedersord, ni är fri”.
”Och ni, madame”, sade han till Geneviève, ”här har ni lösen: Nejlika och underjordisk gång”.
Och liksom om han känt fruktan för att stanna kvar i det rum, där han uttalat dessa ord, som gjorde honom till förrädare, öppnade han fönstret och hoppade ut i trädgården.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
EFTERSPANINGAR.
Maurice hade återvänt till sin post i trädgården mitt emot Genevièves fönster, men detta fönster var nu mörkt, enär Geneviève lämnat rummet och gått in till chevalier de Maison Rouge.
Det var på tiden att Maurice lämnade rummet ty han hade knappast uppnått hörnet av drivhuset, förrän trädgärdsporten öppnades och den gråklädde mannen blev synlig, åtföljd av Lorin och fem eller sex grenadjärer.
”Som ni se, är jag på min post”, sade Maurice.
”Har ingen försökt tränga sig förbi dig?” sade Lorin.
”Ingen”, svarade Maurice, glad åt att slippa säga en lögn, tack vare det sätt varpå frågan framställts till honom. ”Ingen. Och vad ha ni gjort?”
”Vi ha förskaffat oss visshet om att chevalier de Maison Rouge har gått in i huset för en timme sedan och att han icke gått ut igen”, svarade polismannen.
”Vet ni, vilket som är hans rum?” frågade Lorin.
”Hans rum skiljes av en korridor från medborgarinnan Dixmers”.
”Aha!” sade Lorin.
”För tusan, rummen hade icke alls behövt vara skilda åt, ty det ser ut som om den här chevalier de Maison Rouge vore en stor don Juan”.
Maurice kände, hur blodet strömmade upp i hans huvud. Han slöt ögonen och såg tusen stjärnor för dem.
