”Nå, men medborgare Dixmer, vad sade han om det?” frågade Lorin.
”Han tyckte, att det var en stor ära för honom”.
”Se så”, sade Maurice med halvkvävd röst, ”vad ha ni beslutat er för?”
”Vi ha beslutat”, sade polismannen, ”att vi skola gå till hans rum och hugga honom och kanske till och med taga honom på sängen”.
”Han misstänker således ingenting?”
”Absolut ingenting”.
”Hur ligga rummen?”
”Vi ha en absolut exakt plankarta”, sade den gråklädde mannen. ”En paviljong, belägen i ett hörn av trädgården, därborta är den där. Man stiger upp för fyra trappsteg — se ni dem härifrån — och befinner sig i en liten förstuga. Till höger ligger medborgarinnan Dixmers rum. Det är otvivelaktigt det, vars fönster vi nu se. Mitt emot fönstret leder en dörr ut i korridoren, och i denna korridor ha vi dörren till förrädarens rum”.
”En så utförlig plankarta skulle man kunna följa med förbundna ögon, och så mycket lättare då, när man har ögonen öppna. Framåt marsch, alltså!”
”Äro gatorna vaktade?” frågade Maurice med ett intresse, som hans medhjälpare naturligt nog tillskrevo fruktan för att chevalieren skulle kunna undkomma.
”Ja, alla gator, till och med prången”, sade den gråklädde. ”Jag trotsar, att någon skall komma förbi, utan att uppge lösen”.
Maurice ryste. Så många försiktighetsmått kommo honom att frukta, att hans förräderi varit utan minsta gagn för hans lycka.
”Och nu”, sade den gråklädde, ”hur många män behöva ni för att häkta chevalieren?”
”Huru många män?” sade Lorin. ”Jag hoppas, att Maurice och jag skola räcka till, icke sant, Maurice?” ”Jo”, stammade denne. ”Vi räcka säkert till”.
”Hör på”, sade polismannen, ”inga gagnlösa barnsligheter. Är del er avsikt att taga honom?”
”Det tror jag det”, utbrast Lorin, ”icke sant, Maurice, vi måste taga honom?”
Lorin betonade särskilt dessa ord. Han hade sagt att man börjat misstänka dem båda, och det var icke förståndigt att låta dessa misstankar tilltaga, ty då för tiden marscherade de med snabba steg för att bliva ännu större. Lo-
232
