Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”O, min Gud, tänk, om hon kommit tillbaka”.

”Vem då?”

”Geneviève”.

”Geneviève, det är madame Dixmer, icke sant?”

”Jo, det är hon”.

”Det är ingen fara för att hon skall komma tillbaka. Hon avlägsnade sig icke i den avsikten”.

”Lorin, jag måste återfinna henne, jag måste hämnas”.

”Ah! Oh!” sade Lorin.

”Kärlek, gudars och män'skors tyrann,
Ingen din makt sig motsätta kan”.

”Du hjälper mig väl att leta, icke sant, Lorin?”

”För tusan, det blir inte svårt”.

”Hur så?”

”Eftersom du tycks vara så intresserad av medborgarinnan Dixmers öde, bör du känna henne, och eftersom du känner henne, bör du veta, vilka som äro hennes vänner. Hon kan icke ha lämnat Paris, ty hon har varje anledning att stanna kvar här, utan hon har tagit sin tillflykt till någon förtrogen, och i morgon emottager du en liten biljett i följande ordalag:

Om Mars vill återse Cytere,
Må han av natten låna dess azurblå skärp …

och att han skall infinna sig hos portvakten i huset med det och det numret vid den och den gatan och fråga efter madame Tre Stjärnor. Det är allt”.

Maurice ryckte på axlarna. Han visste mycket väl, att Geneviève icke hade någon, som hon kunde taga sin tillflykt till.

”Vi komma icke att återfinna henne”, mumlade han.

”Tillåt mig säga dig en sak, Maurice”, sade Lorin.

”Vad då?”

”Jo, att det kanske icke skulle vara någon så förfärligt stor olycka, om du icke återfunne henne”.

”Om jag icke återfinner henne, Lorin, så dör jag”, sade Maurice.

”Å tusan”, sade den unge mannen. ”Det var således av denna kärlek, som du för någon tid sedan var nära att dö?”

”Ja”, svarade Maurice.

Lorin tänkte efter ett ögonblick.


238