”Maurice”, sade han. ”Klockan är nu nära elva. Kvarteret ligger övergivet, och därborta står en stenbänk, som tyckes vara enkom avsedd för två vänner. Bevilja mig ynnesten av ett enskilt samtal, såsom de brukade säga under l'ancien régime. Jag ger dig mitt hedersord att icke tala någonting annat än prosa”.
Maurice såg sig omkring och gick sedan fram och slog sig ned bredvid sin vän.
”Tala”, sade Maurice i det han stödde sitt värkande huvud mot handen.
”Hör på, min vän, utan inledning, utan omsvep, utan kommentarer vill jag säga dig en sak, nämligen att vi ruinera oss eller, rättare sagt, att du ruinerar oss”.
”Hur så?” frågade Maurice.
”Min käre vän”, svarade Lorin, ”allmänna välfärdsutskottet har utfärdat ett dekret som förklarar var och en, som står i förbindelse med fäderneslandets förklarade fiender, såsom förrädare mot fäderneslandet. Känner du till detta dekret?”
”Ja visst”, svarade Maurice.
”Jaså, du känner till det?”
”Ja”.
”Nåväl, det förefaller mig som om du vore en usel förrädare mot ditt fädernesland. Vad svarar du på det, såsom Manlius säger?”
”Lorin!”
”Ja otvivelaktigt, åtminstone såvida du icke tror, att de avguda sitt fädernesland som giva husrum och mat åt monsieur le chevalier de Maison Rouge, vilken icke är en sådan varm republikan, som du tycks tro, och som för närvarande icke är anklagad för att hava tagit del i septembermassakrerna”.
”Ah, Lorin”, sade Maurice med en suck.
”Men ändå”, fortsatte moralisten, ”tycker jag, att du har stått och alltjämt står på alltför intim fot med fäderneslandets fiender. Se så, se så, bli inte häftig, käre vän. I likhet med den forne Encelades vänder du på ett berg för var gång du vänder dig själv. Jag upprepar således, bli icke häftig och erkänn snällt och hyggligt, att du icke längre känner någon nitälskan”.
Lorin hade uttalat dessa ord med hela den mildhet, som han var mäktig, och slätade över dem med en verklig ciceronisk ledighet.
Maurice åtnöjde sig med att protestera med en åtbörd,
