”Vad för slag, ni tillåter?” sade Maurice.
”Jag vill det”, sade Geneviève.
”O, ni tycker således, att jag icke älskar er tillräckligt”, utbrast Maurice, hänförd av denna finkänslighet. ”Är det således nödvändigt att dyrka er?”
Geneviève bjöd den unge mannen sitt rodnande ansikte att kyssa. Maurice öppnade dörren och Lorin kom in, vacker som dagen i sin halvmuscadintoalett. När han fick se Geneviève, lade han i dagen en överraskning som genast efterträddes av en vördnadsfull bugning.
”Kom in, Lorin, kom in, Lorin!”, sade Maurice, ”och titta på madame. Du är detroniserad, Lorin, ty nu finns det någon annan som jag föredrager framför dig. Jag hade kunnat giva mitt liv för dig — för henne har jag offrat min heder — jag omtalar ingen nyhet för dig”.
”Madame”, sade Lorin med ett allvar, som förrådde den djupaste sinnesrörelse, ”jag skall försöka att älska Maurice ännu högre, därför att han icke helt och hållet upphört att älska mig”.
”Tag plats, monsieur”, sade Geneviève leende.
”Ja, slå dig ned”, sade Maurice som efter att med sin högra hand ha tryckt vännens och med den vänstra sin älskarinnas, framställde bilden av en man, som nått höjdpunkten av jordisk lycka.
”Nu vill du således icke dö längre? Du vill således icke taga livet av dig?”
”Vad menar ni?” frågade Geneviève.
”Ah, min Gud”, sade Lorin, ”endast att människan är ett ombytligt djur och att filosoferna ha alldeles rätt uti att förakta hennes lättfärdighet. Tro mig, madame, ni ser där en man, som i går kväll ville kasta sig i floden, som förklarade att det icke längre fanns någon lycka för honom här i världen! Och nu på morgonen återfinner jag honom glad, med ett leende på läpparna, strålande av lycka, med liv i hjärtat, sittande vid ett välförsett bord. Det är visserligen sant, att han icke äter, men det bevisar icke, att han nu är olycklig”.
”Ville han göra allt detta?” frågade Geneviève.
”Ja, allt detta och ännu en hel del därtill. Jag skall sedermera omtala allt för er, men för ögonblicket är jag hungrig. Det är Maurices fel, ty han lät mig i går kväll ränna omkring i kvarteret Saint Jacques. Tillåt mig göra ett anfall på er frukost, som ingendera av er rört”.
”Han har rätt!” utbrast Maurice med ett barns glädje.
