”Byxskräddare”.
”Antingen byxskräddare eller garvare, det yrket kan jag”.
”Är ni garvare?”
”Jag skulle kunna vara det. Vilken tid skall jag inställa mig?”
”Om en halvtimme, om ni vill”.
”Alltså klockan nio”.
”När får jag pengarna?”
”I morgon”.
”Ni är således enormt rik?”
”Jag har så mycket jag behöver”.
”En fördetting, icke sant?”
”Det är icke av minsta vikt!”
”Att ha pengar och betala ut sina pengar för att riskera att bli giljotinerad — fördettingarna måtte verkligen vara mycket dumma!”
”Vad vill du? Sansculotterna ha så mycket intelligens, att det icke blir något över åt de andra”.
”Hysj, där kommer mitt vin”.
”I kväll utanför Conciergeriet”.
”Ja”.
Patrioten betalade sin förtäring och gick ut. Då han var vid dörren, hörde man hans dånande röst ropa:
”Raska på, medborgarinna, med kotletterna med gurka! Min kusin Gracchus är nära att dö av hunger”.
”Den präktige Mardoche”, sade fångvaktaren, i det han smakade på bourgognen, som värdinnan just serverat honom, i det hon samtidigt sett på honom med öm min.
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
KRIGSMINISTERNS REGISTRATOR.
Patrioten hade lämnat värdshuset, men han hade icke gått långt. Genom de immiga fönsterrutorna vaktade han fångvaktaren för att se, om han satte sig i förbindelse med någon av den republikanska polisens agenter, en av de bästa institutioner som någonsin funnits, ty den ena hälften av samhället spionerade på den andra, mindre för att befordra regeringens ära än för att befordra sitt eget huvuds trygghet. Men ingenting hände av det som patrioten befarat. Några
