Denna kvinna kommer att iföra sig era kläder och ge er sina, och sedan lämnar ni Conciergeriet vid en av era mest tillgivna tjänares arm. Oroa er icke, om ni hör något larm från det första rummet. Låt icke hejda er av vare sig skrik eller stönanden, utan iför er hastigt den kvinnas klänning och kappa, som skall intaga Ers Majestäts plats”.
”En sådan hängivenhet!” mumlade drottningen. ”Min Gud, jag tackar dig! Jag är således icke, såsom det påstås, avskydd av alla”.
Hon läste åter igenom biljetten. Då kände hon sig slagen av den passus, som sade ”Låt icke hejda er av vare sig skrik eller stönanden”. Hon mumlade: ”O, det vill säga, att man kommer att döda mina två fångvaktare, stackars män! De som ha visat mig ett sådant medlidande! Nej, aldrig, aldrig!”
Hon rev av den oskrivna hälften av biljetten, och som hon icke hade någon penna, tog hon en nål ur sin fichy och stack i papperet följande ord:
”Jag varken kan eller bör emottaga offret av något människoliv i utbyte mot mitt eget. M. A.”
Sedan stopade hon papperet tillbaka i etuiet, som hon stack in i den andra hälften av brödet.
Hon var just färdig därmed, när klockan slog tio, och drottningen satt där med brödet i handen och räknade sorgset klockslagen, som klingade långsamt och avlägset, då hon vid ett av fönstren, som vette mot den gård, som kallades kvinnornas gård, hörde ett gnisslande läte, likt det som framkallas av en diamant mot en fönsterruta. Detta ljud efterföljdes av en svag knackning på rutan, som upprepades flera gånger i avsikt att överrösta en mans hostningar. Så blev i hörnet av rutan synlig en hoprullad liten papperslapp, som långsamt gled igenom och föll ned invid väggen. Sedan hörde drottningen klirrandet av nycklar, som slogo mot varandra, och sedan ljudet av steg, som långsamt avlägsnade sig på stenläggningen.
Hon förstod, att glasrutan blivit genomskuren i detta hörn och att genom öppningen stuckits in ett papper, otvivelaktigt en biljett. Denna biljett låg nu på golvet. Drottningen riktade sin blick på den, i det hon samtidigt lyssnade för att höra, om någon av hennes fångvaktare närmade sig henne. Men hon hörde, att de samtalade med sänkta röster, såsom de hade för vana att göra, liksom enligt tyst överenskommelse att icke störa henne.
Då reste hon sig sakta, med återhållen andhämtning och
