Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
PRÄST OCH BÖDEL.

Då drottningen lämnade domsalen, blev hon förd tillbaka till Conciergeriet.

Anländ till sitt rum, tog hon en sax och klippte av sig sitt långa, vackra hår, som blivit vackrare till följd av frånvaron av puder som hon icke använt på ett år. Hon lade in håret i ett papper på vilket hon skrivit: ”Att delas mellan min son och min dotter”.

Sedan hade hon satt sig eller, rättare sagt, fallit ned på en stol, och som hon var förbi av trötthet — förhöret hade varat i aderton timmar — hade hon somnat.

Klockan sju väcktes hon av bullret då skärmen drogs åt sidan, och när hon vände sig om, såg hon en man som var henne absolut obekant.

”Vad önskar ni?” sade hon.

Mannen trädde fram till henne och sade, i det han hälsade så artigt som om hon icke hade varit en drottning: ”Jag heter Sanson”.

Med en lätt rysning reste drottningen sig upp. Enbart detta namn sade henne mer än ett långt samtal.

”Ni kommer bra tidigt, monsieur”, sade hon. ”Kunde ni icke ha kommit litet senare?”

"Nej, madame”, svarade Sanson, ”jag har fått tillsägelse att komma”.

Efter dessa ord kom han ett steg närmare drottningen.

Allt hos denne man var uttrycksfullt och förfärligt.

”Å, jag förstår”, sade fången. ”Ni vill klippa håret av mig?”

”Det är nödvändigt, madame”, svarade skarprättaren.

”Jag visste det, monsieur”, sade drottningen, ”och jag ville bespara er detta besvär. Mitt hår ligger där på bordet”.

Sanson följde riktningen av drottningens hand.

”Men”, fortsatte hon, ”jag skulle vilja, att det i kväll bleve överlämnat till mina barn”.

”Madame”, sade Sanson, ”den saken angår icke mig”.

”Jag hade dock trott …”

”Å, jag får ingenting”, svarade skarprättaren. ”Kläderna, juvelerna o. s. v. gå till la Sâlpetrière och fördelas bland de fattiga på sjukhusen, så vida de icke formligen överlämnas åt mig. Allmänna välfärdsutskottet har bestämt det så”.


330