”Men, monsieur”, insisterade Marie Antoinette, ”kan jag räkna på att mitt hår blir tillställt mina barn?”
”Jag skall försöka göra det”, sade Gilbert.
Fången kastade en blick av outsäglig tacksamhet på gendarmen.
”Jag kom hit för att klippa av er håret”, sade Sanson, ”men eftersom det redan är gjort, så kan jag, om ni så önskar, lämna er ensam ett ögonblick”.
”Jag ber er därom, monsieur”, sade drottningen, ”ty jag måste samla mina tankar och sända upp böner till Gud”.
Sanson bugade sig och lämnade rummet.
Då befann drottningen sig ensam, ty Gilbert hade endast stuckit in huvudet för att uttala de nyss nämnda orden.
Under det att den dömda låg på knä på en låg stol, som tjänstgjorde såsom bönpall, utspelades en annan, icke mindre förfärlig scen i den lilla församlingen Saint Landrys kyrkoherdeboställe.
Kyrkoherden i denna församling hade just stigit upp. Hans gamla hushållerska höll på att ställa i ordning hans enkla frukost, då det helt plötsligt knackade på porten.
Till och med i vår tid tillkännager ett oväntat besök hos en präst alltid en händelse av vikt, det kan vara fråga om ett dop, om ett giftermål in extremis eller en sista bikt, men vid denna tid kunde besöket av en främling tillkännage något ännu allvarligare. Vid denna tid var prästen icke längre Guds ställföreträdare, utan måste stå till svars inför människorna. Abbé Girard var emellertid en av dem, som hade minst anledning alt känna fruktan, enär han besvurit konstitutionen. Hos honom hade samvete och redbarhet talat högre än egenkärlek och religiös känsla. Abbé Girard medgav otvivelaktigt möjligheten, att regeringen kunde vara bättre, sörjde djupt de missgrepp, som begåtts i den gudomliga viljans namn, och hade, under det att han höll fast vid sin Gud, accepterat den republikanska regimens broderskap.
”Dame Jacinte, gå och se efter”, sade han, ”vem som knackar på vår port vid denna tidiga timme och om det händelsevis skulle vara någon angelägen tjänst, man kommer för att begära av mig, säg då, att man skickat efter mig från Conciergeriet och att jag måste gå dit med ens”.
Dame Jacinte hade förr i tiden helat Madeleine, men hon hade lagt sig till med sitt nuvarande blomsternamn, samtidigt med att abbé Girard hade hållit tillgodo med titeln medborgare i stället för titeln kyrkoherde.
