På sin husbondes tillsägelse skyndade dame Jacinte ned för trappan i den lilla trädgården, till vilken ingångsporten ledde. Hon drog ifrån reglarna och såg framför sig en ung man, mycket blek, mycket upprörd, men med en mild och hederlig uppsyn.
”Monsieur l'abbé Girard?” sade han.
Jacinte betraktade nykomlingens oordnade klädsel, långa skägg och såg hur han darrade av nervositet, och allt detta tycktes icke tala till hans förmån.
”Medborgare”, sade hon, ”det finns icke längre vare sig någon monsieur eller någon abbé”.
”Förlåt mig, madame”, svarade den unge mannen, ”jag menade gudstjänaren i Saint Landry”.
Trots sin fosterlandskärlek kände Jacinte sig slagen av detta madame, som man icke längre använde ens gentemot en kejsarinna. Hon svarade emellertid:
”Ni kan inte träffa honom nu, han läser sitt breviarium”.
”I så fall skall jag vänta”, svarade den unge mannen.
”Men”, sade dame Jacinte, hos vilken denna ihärdighet åter väckte till liv hennes första ogynnsamma intryck, ”det tjänar ingenting till att ni väntar, medborgare, ty han är kallad till Conciergeriet och beger sig omedelbart dit”.
Den unge mannen blev ohyggligt blek.
”Det är således sant!” mumlade han.
Så tillade han högt: ”Madame, jag har just kommit hit för att tala med medborgaren Girard om den saken”.
Och medan han ännu talade, sköt han milt men bestämt för reglarna och gick, trots dame Jacintes invändningar, ja, till och med hotelser, in i huset och trängde sedan in i prästens rum,
Då denne blev honom varse, uppgav han ett utrop av överraskning.
”Förlåt mig, monsieur le curé”, sade genast den unge mannen, ”men jag önskar tala med er om en mycket allvarlig angelägenhet. Tillåt, att vi få vara ensamma”.
Den gamle prästen hade själv upplevat stora sorger och visste, vad det ville säga att lida. Han läste en djup, allt förtärande lidelse i den unge mannens förvridna ansikte, en ytterlig sinnesrörelse i hans röst.
”Lämna oss, dame Jacinte”, sade han.
Den unge mannen följde otåligt med blicken hushållerskan, som, enär hon var van att bli delaktig av husbondens hemligheter, tvekade att avlägsna sig. Men till sist stängdes dock dörren efter henne.
332
