”Monsieur le curé”, sade den okände, ”ni önskar naturligtvis först veta, vem jag är. Jag skall omtala det för er. Jag är en proskriberad man, en man, som är dömd till döden och som endast lever tack vare sin djärvhet — jag är chevalier de Maison Rouge”.
Abbén reste sig i förfäran från sin stora länstol.
”O, hys ingen fruktan!” återtog chevaliern. ”Ingen har sett mig komma in här, och även om man skulle ha sett mig, skulle ingen kunna känna igen mig, ty jag har förändrats så på två månader”.
”Men vad vill ni egentligen, medborgare?” frågade prästen.
”Ni skall ju nu på morgonen bege er till Conciergeriet, icke sant?”
”Jo. Jag har blivit kallad dit”.
”Vet ni varför?”
”Till någon sjuk eller döende, kanske till någon dödsdömd”.
”Ni har sagt det — en dödsdömd person väntar er”.
Den gamle prästen såg på chevaliern med förvåning.
”Men vet ni vem den personen är?” fortsatte Maison Rouge.
”Nej, det vet jag icke”.
”Nåväl, denna person är drottningen”.
”Drottningen! O, min Gud!”
”Ja, monsieur, drottningen! Jag har inhämtat upplysningar om vilken präst, som skulle hämtas till henne, och jag har fått veta, att det är ni. Och då skyndade jag hit”.
”Vad vill ni mig?” frågade prästen, skrämd av den andras upprörda ton.
”Jag vill … jag vill ingenting, monsieur. Jag har kommit hit för att be, för att bönfalla er”.
”Om vad?”
”Att tillsammans med er skaffa mig tillträde till hennes majestät”.
”O, ni är galen!” utbrast abbén. ”Ni skulle icke blott bereda min undergång, utan även er egen”.
”Hys ingen fruktan”.
”Den stackars kvinnan är dömd, och därmed är saken avslutad”.
”Jag vet det, och det är icke för att försöka rädda henne, som jag vill se henne … Men hör på mig, fader … Ni hör icke på …”
”Jag hör icke på er, därför att det, ni begär av mig, är
