Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

något omöjligt. Jag hör icke på er, därför att ni uppför er som en människa, som icke är vid sina fulla sinnen”, sade gubben. ”Jag hör icke på er, därför att ni gör mig förfärad”.

”Min far, lugna er”, sade den unge mannen. ”Min far, tro mig, jag är vid mina fulla sinnen. Drottningen är förlorad, det vet jag, men om jag endast för en sekund kunde kasta mig för hennes fötter, skulle det rädda mitt liv. Om jag icke får se henne, dödar jag mig, och alldenstund ni förorsakat min förtvivlan, har ni dödat mig till kropp och själ”.

”Min son, min son”, sade prästen, ”ni begär, att jag skall offra mitt liv för er, betänk det. Hur gammal jag än är, så är dock mitt liv nödvändigt för många olyckliga. Gammal som jag är, vore det ett självmord av mig att störta mig i en förtidig död”.

”Avslå icke min begäran, min far”, svarade chevaliern. ”Hör på — ni behöver en medhjälpare, en kyrkotjänare … Tag mig med er, tag mig med er!”

Prästen försökte återvinna sin fasthet, som, det kände han, började svika honom.

”Nej”, sade han, ”det skulle vara liktydigt med att svika min plikt. Jag har besvurit konstitutionen, jag har besvurit den av hela mitt hjärta, av hela min själ, av hela mitt samvete. Den dömda kvinnan är en brottsling. Jag skulle gå in på att dö, om min död kunde vara mina medmänniskor till nytta, men jag vill icke svika min plikt”.

”Men”, utbrast chevalieren, ”når jag säger er, när jag upprepar för er, när jag svär, att jag icke vill rädda drottningen. Se, jag svär det till och med vid evangeliet, vid krucifixet, jag svär, att jag icke går till Conciergeriet för att förhindra hennes död”.

”Vad vill ni således?” frågade gubben, rörd av denna förtvivlan.

”Hör på”, sade chevalieren, vars själ tycktes tala från hans läppar. ”Hon var min välgörarinna, hon hyser en viss tillgivenhet för mig. Att se mig under hennes sista timme skall, det är jag säker på, vara henne en tröst”.

”Är det allt ni vill?” frågade prästen som började giva efter för denna oemotståndliga ton.

”Absolut allt”.

”Ni har icke uppgjort någon komplott att försöka befria den dömda?”

”Nej! Jag är kristen, min fader, och om det i mitt hjärta

334