”Lycklig! utbrast Lorin. ”Behagar du skämta? Lycklig utan dig? … Vad tusan vill du, att jag skall taga mig till i Paris utan dig, utan mina vanliga sysselsättningar och nöjen? Utan att få träffa dig, utan att få tråka ut dig med mina dåliga verser? För tusan, nej då!”
”Lorin, min vän …”
”Alldeles! Det är just därför, att jag är din vän, som jag är envis. Med utsikt till att kunna återfinna er båda, om jag vore fånge, såsom jag nu är, skulle jag kunna riva ned murarna. Men för att rädda mig alldeles ensam, för att ensam ströva omkring på galorna med huvudet nedtryckt av en ånger, som ständigt ropar i mitt öra: ”Maurice! Geneviève" för att kanske passera förbi vissa kvarter och vissa hus, där jag sett er och där jag nu icke skall se annat än era skuggor, för att kanske till sist förbanna detta Paris, som jag älskat så högt … Nej, för tusan! Och jag tycker, att det fanns giltig anledning att proskribera kungarna, om det också endast vore med anledning av kung Dagobert”.
”Och vad har kung Dagobert att göra med den här saken, som endast angår oss?”
”Vad han har med den här saken att göra? Var det icke denne förskräcklige tyrann, som sade till den stora Eloi: ’Det allra bästa sällskap måste skiljas’. Nåväl, jag är republikan, och jag säger: ’Ingenting kan skilja det bästa sällskap åt, icke ens giljotinen’. Jag trivs bra här, och därför stannar jag”.
”Stackars vän! Stackars vän!” sade Maurice.
Geneviève sade ingenting, men hon såg på honom med ögonen simmande i tårar.
”Sörjer du således över att förlora livet?” sade Lorin.
”Ja, för hennes skull!”
”Jag sörjer icke alls däröver, icke ens för gudinnan Förnufts skull, som — det har jag glömt att tala om för dig — på senaste tiden uppfört sig mycket illa mot mig, ty hon vill icke göra sig besvär med att trösta sig, såsom forntidens Artemis gjorde. Jag kommer att gå i döden helt lugn och ganska skämtsam, jag kommer att roa de där odjuren, som springa efter bödelskärran, jag kommer att säga en lustig liten vers åt monsieur Sanson och sedan önska sällskapet god natt … Men vänta! Det var så sant, det! Jag skall gå ut … Jag visste, att jag icke älskar någon, men jag glömde, att jag hatar någon. Maurice, hur mycket är klockan?”
