Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Efter ett ögonblicks obeslutsamhet gjorde han helt om och återvände till sin bostad vid rue du Roule.

Då han anlände till rue Sainte Avoi, blev han förvånad över att se det stora antal patruller, som cirkulerade i Templekvarteret.

”Vad står på, sergeant?” frågade han anföraren för en av dessa patruller, som just letat igenom rue des Fontaines.

”Jo, det, min officer, att man i natt ämnat bortföra kvinnan Capet och hela det övriga ynglet”.

”Hur skulle det ha gått till?”

”En skara aristokrater hade — jag vet icke hur — kommit över lösen och skaffat sig tillträde till Temple såsom jägare vid nationalgardet. Till all lycka kom den, som gav sig ut för att vara korpral, att tilltala vakthavande officeren såsom monsieur! Han förrådde sig själv, den aristokraten!”

”Ah tusan!” utbrast Maurice. ”Blevo konspiratörerna häktade?”

”Nej, de hunno ut på gatan, och där skingrades de”.

”Ges det intet hopp om att kunna återinfånga dem?”

”Endast en av dem är av tillräcklig betydenhet att häktas — anföraren, en lång, spenslig man, som införts bland de vakthavande av en tjänstgörande municipal. Vi anställde jakt på den skurken, men han flydde genom Madelonetterna”.

Under andra förhållanden skulle Maurice ha stannat under återstoden av natten hos de patrioter, som vakade över republikens säkerhet, men sedan en enda timme tillbaka upptog icke fosterlandskärleken enbart hans tankar. Han fortsatte hem och hade snart upphört att tänka på vad han just fått höra.

Då Maurice återkom hem, satt hans ”officieaux” — vid denna tid hade man icke längre några tjänare — och väntade på honom, och medan han väntade, hade han somnat och snarkade ohyggligt. Maurice väckte honom med all den hänsynsfullhet, man är skyldig sina medmänniskor, befallde honom att draga av sig stövlarna och skickade sedan i väg honom för att ostört kunna hängiva sig åt sina tankar, hoppade i sin säng och somnade med ens.

Följande morgon fann han ett brev på sitt nattduksbord. Detta brev var skrivet med en ledig, vacker handstil, som han icke kände igen. Han såg på sigillet. Ingraverat i det fanns det enda engelska ordet Nothing (Ingenting). Han

34