Efter mannens porträtt kommer medborgarens ställning. Ehuru icke rik så dock oberoende, bar Maurice ett namn, som var högt aktat och framför allt populärt. Maurice, som var känd för sin frisinnade uppfostran och sina principer, som voro ännu mer frisinnade än hans uppfostran, hade, så att säga, satt sig i spetsen för ett parti av unga medborgare och patrioter. Det är visserligen sant, att sansculotterna ansågo honom ljum och sektionisterna en smula aristokratisk, men sansculotterna kommo icke längre ihåg hans ljumhet, när de sågo honom bryta av de knotiga knölpåkarna, och sektionisterna förläto honom hans elegans, då han vid ett tillfälle planterade sin knytnäve mellan två ögon, som länge betraktat honom på ett kränkande sätt.
Maurice hade deltagit i Bastiljens stormning, hade varit med om expeditionen till Versailles, hade kämpat som ett lejon den 10 augusti, och det är endast rättvist att omtala, att han denna minnesvärda dag dödat lika många patrioter som schweizare, enär han icke tyckte bättre om en mördare i blus än en fiende till folket i röd uniform.
Det var han, som för att uppmana slottets försvarare att giva sig och förhindra blodsutgjutelse kastat sig framför mynningen av en kanon, som en parisisk artillerist just skulle till att avlossa; det var han, som först trängde in i Louvren genom ett fönster, utan att taga någon notis om skottlossningen från femhundra schweizare och lika många ädlingar i bakhåll. Och när han såg signalen till underkastelse, hade hans hämnande svärd redan trängt igenom mer än tio uniformer. När han så såg några av sina vänner helt kallblodigt massakrera några fångar, vilka kastat ifrån sig sina vapen och bådo om nåd, hade han ursinnigt anfallit dessa vänner och därigenom förskaffat sig ett rykte, värdigt det gamla Grekland och Rom.
Då krig förklarades, anmälde Maurice sig och marscherade som löjtnant till gränsen med den första styrka på 1,500 frivilliga, som staden sände ut mot inkräktarne, och som varje dag efterföljdes av ytterligare 1,500.
I den första strid, i vilken han deltog, d. v. s. vid Jemmapes, blev han träffad av en kula, som efter att ha kluvit musklerna i hans axel stannade invid benet. Folkets representant, som kände Maurice, sände honom tillbaka till Paris, på det att han måtte komma i åtnjutande av läkarevård.
Svårt ansatt av feber, låg han en månad till sängs, men
40
