I januari kunde han återupptaga ledningen — om icke till namnet, så dock till gagnet, av thermypolernas klubb — d. v. s. de hundra unga parisiska medborgare, som gripit till vapen för att motsätta sig varje försök till förmån för tyrannen Capet. Och ännu mer — med rynkad panna, blek och bister, men med hjärtat uppfyllt av en sällsam blandning av moraliskt hat och fysiskt medlidande, övervar han med dragen sabel konungens avrättning, och han var måhända den enda i hela denna väldiga folksamling, som förblev stum, då denne Ludvig den heliges avkomlings huvud föll på schavotten, och sedan höjde han sin skräckinginvande sabel i luften, varvid hans vänner, som skreko: ”Leve friheten!” underläto att lägga märke till att åtminstone en röst icke förenade sig med deras.
Sådan var den man, som morgonen den 11 mars begav sig till rue Lepelletier och vars stormiga levnadsbana vi nu skola skildra.
Vid hans ankomst till den klubb, vars sekreterare han var, rådde där den största uppståndelse. Det allmänna samtalsämnet var chevalier de Maison Rouges återkomst och den djärvhet, varmed denne ärkekonspiratör för andra gången trängt in i Paris, där han visste, att ett pris var utsatt på hans huvud.
Denna omständighet tillskrev man det försök, som föregående kväll gjorts i Temple, och alla uttryckte sitt hat och sin förtrytelse mot förrädarna och aristokraterna.
Tvärtemot den allmänna förväntan var Maurice tystlåten och förströdd, avslutade sitt arbete på tre timmar, frågade om sammanträdet var avslutat, och då frågan blivit jakande besvarad, tog han sin hatt och begav sig till rue Saint Honoré. Elter att ha passerat Pont Marie stannade han på rue Victor.
”Stackars kvinna!” mumlade han. ”I natt tänkte hon icke på att natten endast är tolv timmar lång och att hennes hemlighet förmodligen icke skulle komma att vara längre än natten. Vid dagsljus skall jag försöka finna den port, genom vilken hon försvann. Och vem vet? Jag får kanske till och med se henne vid ett fönster”.
Så trädde han in på gamla rue Saint Jacques och ställde sig på den plats, där den okända placerat honom föregående kväll. Han slöt ögonen för en sekund — ty han var kanske nog dåraktig att inbilla sig, att den kyss, han då emottagit, åter skulle tryckas mot hans läppar. Han kände emellertid ingenting, ehuru minnet ännu brände.
