Så slog Maurice åter upp ögonen och såg två gränder, den ena till höger, den andra till vänster. De voro smutsiga, illa stenlagda och försedda med barriärer, genomskurna av små broar över en rännsten. Man kunde se takbjälkar, hål och vrår och ett tjugutal fallfärdiga, stöttade portar. Här och var fanns en trädgård, omgärdad av staket el!er murar; i uthusen hängde hudar, som utsände den för garverier kännetecknande motbjudande stanken.
Maurice letade i närmare två timmar, under vilka han icke fann någonting, och ett tiotal gånger måste han gå tillbaka för att komma underfund med var han var. Men alla hans ansträngningar voro gagnlösa, ty alla spår efter den okända kvinnan tycktes ha blivit utplånade av föregående natts dimma och regn.
”Det måste i sanning vara en dröm”, sade Maurice. ”Denna smutsiga, eländiga plats kan icke ens för en timme ha utgjort en tillflyktsort för min vackra fe från i natt!”
”Farväl, hemlighetsfulla skönhet!” fortsatte han. ”Du har behandlat mig som ett barn och en dåre. Skulle hon ha fört mig hit, om hon verkligen hade bott i denna eländiga trakt? Nej, hon flög endast som en svan över detta moras, och liksom en fågel i luften lämnade hon inga spår efter sig”.
SJÄTTE KAPITLET.
I TEMPLE.
Samma dag och vid samma timme, som Maurice helt dyster och besviken återvände över broarna, begåvo sig flera municipaler, åtföljda av Santerre, befälhavare för nationalgardet i Paris, till Temple, som sedan den 13 augusti 1792 varit förvandlat till fängelse. Besöket gällde alldeles särskilt en del av tredje våningen, som utgjordes av ett förrum och tre andra rum. I ett av dessa rum befunno sig två kvinnor, en ung flicka och ett barn på nio år, alla sorgklädda. Den äldre av kvinnorna var trettiosju à trettioåtta år. Hon satt vid ett bord och läste. Den andra, som tycktes vara tjuguåtta à tjugunio år, sysslade med ett broderi.
42
