hus eller på någon liknande plats. Han flyttade sig ett par steg, stötte mot väggen, vände sig om, trevade med händerna och kända några trädgårdsredskap. Han uppgav ett utrop av glädje.
Med ojämförlig uthållighet undersökte han dessa redskap, det ena efter det andra. Nu hade hans flykt endast blivit en tidsfråga.
Om slumpen eller försynen beviljade honom fem minuter och om han bland dessa redskap fann ett skarpt instrument, var han räddad.
Han fann en spade. Till följd av det sätt varpå Maurice var bunden, erfordrades det en väldig ansträngning av honom att få spaden tillräckligt högt upp för hans avsikt. Han lyckades till sist och mot bladet av spaden, som han stödde mot väggen bakom sig, skar eller, rättare sagt, nötte han av repet, som var bundet om hans handleder.
Operationen var långsam och ansträngande, ty järnet skar långsamt igenom och svetten strömmade över hans ansikte. Så hörde han ljudet av steg, som närmade sig, gjorde en väldig ansträngning, och repet som var till hälften avskavt, brast. Han kunde icke låta bli att uppge ett utrop av glädje: “Nu kunde han åtminstone vara säker på att få dö, medan han försvarade sig”.
Maurice ryckte bindeln från sina ögon.
Han hade icke misstagit sig. Han befann sig icke i ett drivhus, utan i en slags paviljong, avsedd för förvaring av ömtåligare plantor, som under vintern icke kunde hålla sig ute i det fria. I ett hörn stodo uppradade de trädgårdsredskap, av vilka ett hade gjort honom en så viktig tjänst. Mitt emot honom var ett fönster. Han rusade fram till det. Det var gallerförsett, och en man, beväpnad med karbin, höll vakt utanför det.
Ungefär trettio steg därifrån på andra sidan trädgården höjde sig ett litet torn, pendang till det i vilket Maurice hölls fången. Gardinen var neddragen men genom gardinen syntes ljussken.
Han smög sig fram till dörren och lyssnade. En annan man gick av och an på vakt utanför denna dörr. Det var dessa steg han hört.
Men från slutet av korridoren hördes ett mummel av röster. Rådplägningen hade uppenbarligen övergått till träta. Maurice kunde icke tydligt höra vad som sades, men några ord nådde honom, och bland dessa ord urskilde han tydligt: “Spion! dolk! döden!”
58
