Maurice fördubblade sin uppmärksamhet. En dörr öppnades, och han hörde tydligare.
“Ja”, sade en röst, “han var alldeles säkert spion. Han har uppdagat någonting och har säkerligen blivit skickad hit för att överrumpla oss och komma över våra hemligheter. Om vi återge honom friheten, riskera vi att han anger oss”.
“Men hans hedersord?” sade en röst.
“Hans hedersord — det kommer han säkert att giva för att förråda oss. Är han en ädling, så att vi skulle kunna lita på hans hedersord?”
Maurice gnisslade med tänderna vid tanken på att somliga människor alltjämt tänkte, att endast en ädling kunde hålla sitt hedersord.
“Men han känner oss icke, hur skulle han då kunna ange oss?”
“Nej, han känner visserligen varken oss eller vår sysselsättning, men han känner till huset och kommer tillbaka. Nästa gång kommer han att vara åtföljd av många män”.
Detta argument tycktes vara avgörande.
“Alltså”, sade en röst, som Maurice redan förut trott tillhöra anföraren, “är det avgjort”.
“Ja, hundra gånger ja! Jag förstår mig icke på er med ert ädelmod, monsieur. Om allmänna välfärdsutskottet infångade oss, skulle ni få se, om de handlade lika ceremoniöst mot oss”.
“Ni hålla således fast vid ert beslut, messieurs?”
“Ja, otvivelaktigt, och vi hoppas att ni icke kommer att motsätta er det”.
“Jag har endast en röst, messieurs, och den har avgivits till förmån för hans frigivande. Ni ha sex och de ha alla röstat för hans död. Låt det således bli döden”.
Maurice kände, hur blodet isades i hans ådror.
“Han kommer naturligtvis att tjuta”, sade en röst. “Har ni fört bort madame Dixmer?”
“Madame Dixmer!” mumlade Maurice. “Nu börjar jag förstå. Jag befinner mig hemma hos den garvarmästare som tilltalade mig på gamla rue Saint Jacques och som avlägsnade sig skrattande åt att jag icke kunde omtala min väns namn för honom. Men hur kan det ligga i hans intresse att mörda mig?”
Då Maurice såg sig omkring, varseblev han en järnstång med skaft av askträ.
