Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

några steg, ”du har ytterligare tre dagars tjänstgöring i Temple. Jag anbefaller stackars lilla Capet åt dina omsorger”.


TOLFTE KAPITLET.
KÄRLEK.

Faktum var att Maurice sedan någon tid tillbaka erfarit en sällsam blandning av lycka och olycka. Så är det alltid i början av en öm passion.

Hans dagliga sysselsättning vid sektionen Lepelletier, hans kvällsbesök vid gamla rue Saint Jacques och ett besök då och då på Thermopylernas klubb uppfyllde hans dagar.

Han försökte icke bedraga sig själv. Han visste mycket väl, att hans dagliga besök hos Geneviève voro liktydiga med insupande i djupa drag av en hopplös kärlek.

Geneviève var en av dessa kvinnor med tillbakadraget och på samma gång älskvärt uppträdande som uppriktigt räcka en vän sin hand och som oskyldigt skulle beröra hans ansikte med sina läppar med tilliten hos en syster och okunnigheten hos en vestal inför vilken ord om kärlek synas som en hädelse och åtrå som ett vanhelgande.

Sålunda i de renaste drömmar som den första rafaelitiska skolan tecknat på duken som en madonna med småleende läppar, kysk blick och himmelsk uppsyn. Denna skapelse av Peruginos första elev kan hjälpa oss att för oss utmåla Genevièves porträtt. Mitt ibland blommorna, vars fräschör och doft hon besatt, isolerad från sin mans sysselsättning och från sin man själv, föreföll hon Maurice för var gång han såg henne som en levande gåta, vars mening han icke kunde gissa sig till och icke vågade utforska.

En kväll, då han efter vanligheten hade fått vara ensam med henne, sutto de båda vid samma fönster som han några kvällar tidigare trätt in igenom så föga ceremoniöst. Syrenerna, som stodo i full blom, utsände sin doft på den milda brisen som hade efterträtt den strålande solnedgången. Efter en lång tystnad vågade till sist Maurice, som under denna tystnad följe Genevièves kyska och intelligenta

89