Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

96

som svallade ned över hennes axlar, medan en kniv fördes kring hennes huvud liksom för att antyda det fasansfulla sätt, varpå det snart skulle berövas sin vackra prydnad; men Heywards händer voro bundna, och vid första rörelse han gjorde kände han sin axel klämmas som i ett skruvstäd av den resliga och grovbyggda indian, som anförde skaran. Då han genast insåg, hur gagnlös kampen mot en så ofantlig övermakt måste vara, fogade han sig i sitt öde och sökte uppmuntra sina svagare olyckskamrater genom några med låg röst uttalade, ömma försäkringar, att infödingarna sällan underläto att uttala hotelser, som de icke ämnade verkställa. Men om han än bibehöll ett utseende av lugn och sinnesstyrka, klappade hans hjärta våldsamt, så ofta någon av de grymma fienderna närmade sig de hjälplösa unga kvinnorna mer än vanligt eller fäste sina olycksbådande, irrande blickar på de bräckliga varelser, som så föga voro i stånd att motstå minsta angrepp.

Hans farhågor minskades emellertid ansenligt, när han såg, att anföraren kallade sina krigare till sig för att rådgöra med dem. Överläggningen var kort, och att döma av den tystnad, som de flesta i skaran iakttogo, var beslutet enhälligt. Av det sätt, varpå de få talarna gång på gång pekade i riktning mot Webbs läger, framgick tydligt, att de fruktade någon fara från det hållet. Tanken därpå kom dem sannolikt att hastigare fatta sitt beslut och påskyndade deras följande åtgärder.

Den övre hälften av ön utgjordes, som redan blivit nämnt, av en kal klippa, som saknade varje skyddsvärn med undantag av några ilanddrivna stockar. Indianerna hade utvalt denna punkt för sin landstigning och därför burit kanoten genom skogen förbi vattenfallet. Läggande sina vapen i den lilla farkosten, hade ett tiotal indianer hållit sig fast vid dess sidor och på så sätt följt med kanoten, som styrdes av två bland de skickligaste krigarna i ställningar, som satte dem i stånd att överblicka den farliga farleden. På detta sätt hade de kommit till öns övre ända. Att det hade tillgått så, framgick tydligt för Heyward, ty de buro nu den lätta näverkanoten från klippans övre ända och satte den i vattnet nära mynningen av den yttre grottan, När detta var gjort, gav anföraren fångarna