Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
119

»Ni har inte någon bekräftelse på en sådan djärv trossats, inte heller något kyrkomötets beslut till stöd för den», utropade David, som var djupt inpyrd med de spetsfundiga bestämmelser, med vilka den uppenbarade lärans enkla skönhet på hans tid och särskilt i hans provins hade blivit omgärdad. »I vilken av de heliga böckerna finner ni ett språk, som ger stöd åt ett dylikt påstående?»

»Böcker!» upprepade Falköga med ett egendomligt och illa dolt förakt. »Tar ni mig för en lipande pojkvasker, som hänger i förklädesbandet på en av era gamla mamseller, den här goda bössan på mina knän för en gåspenna, mitt oxhorn för en bläckflaska och min läderpung för en rutig näsduk att bära min middag i? Böcker! Vad har en man sådan som jag, som är en vildmarkens krigare, fastän en man utan någon korsning, att göra med böcker? Jag har aldrig läst i mer än en, och de ord, som äro skrivna i den, äro allt för enkla och tydliga att kräva mycken skolgång, fastän jag kan skryta med en, som varat fyrtio långa och av strängt arbete upptagna år.»

»Vad heter den boken?» frågade David, som missuppfattade den andres mening.

»Den ligger öppen för era ögon, och han, som äger den, är inte njugg på dess bruk», svarade kunskaparen. »Jag har hört sägas, att det finns människor, som läsa i böcker för att övertyga sig om, att det finns en Gud. I så fall kan jag inte tro annat, än att människorna till den grad vanställa hans verk i nybyggena, att det, som är så klart i vildmarken, blir ett föremål för tvivel bland handelsmän och präster. Om det finns någon sådan tvivlare och han vill följa mig från soluppgång till soluppgång över skogens slingrande stigar, skall han få se tillräckligt för att övertyga sig om, att han är en dåre och att hans största dårskap ligger däri, att han söker lyfta sig till jämnhöjd med en, som han aldrig kan likna vare sig i godhet eller makt.»

I samma ögonblick som David märkte, att han kämpade med en vederdeloman, som hämtade all sin tro från naturens ljus men skydde alla lärda spetsfundigheter, avstod han villigt från en tvist, av vilken han trodde sig varken kunna skörda vinst eller anseende.