120
Falköga gick nu för att samla ihop det från huronerna tagna vapenförrådet och undersökte dess tillstånd. Chingachgook slöt sig till honom och han fann bland vapnen sin egen bössa lika väl som sin sons. Även Heyward och David försågos med bössor, och ingen brist rådde på kulor och krut för att göra alla dessa eldvapen verksamma.
Så snart skogsmännen gjort sitt val och fördelat sina segerbyten, gav kunskaparen till känna, att det nu var tid att göra uppbrott. Med Heyward och den unga mohikanens tillhjälp gingo systrarna utför de branta sidorna av den kulle, som de nyss bestigit under helt andra utsikter och vars topp så när hade blivit skådeplatsen för deras mördande. Vid kullens fot funno de sina hästar, som avbetade buskarnas blad, och sedan de hade suttit upp, satte hela skaran sig i gång med kunskaparen i spetsen som vägvisare. Deras färd blev emellertid kort. Sedan Falköga lämnat den hemliga stig, som huronerna hade följt, vek han av till höger, varpå han trängde in i snåret, gick över en sorlande bäck och gjorde halt i en smal däld i skuggan av några vattenalmar.
Kunskaparen och indianerna tycktes vara förtrogna med den avsides belägna plats, där de befunno sig, ty sedan de ställt sina bössor mot träden, började de röja undan de torra löven och gräva upp blåleran, ur vilken en källa av rinnande, klart vatten snart vällde fram. Falköga tog kalebassen, som hängde på en gren i en av almarna, och fyllde den med vatten, varpå han drog sig litet tillbaka till ett ställe, där marken var mera fast och torr. Här satte han sig helt lugnt ned, och efter att ha druckit länge och, som det tycktes, med stort välbehag, började han en noggrann undersökning av de kvarlevor av måltiden, som huronerna hade lämnat efter sig och som han burit i en ränsel på armen.
»Nu ska vi se efter, hur huronerna, de landstrykarna, smorde kråset, medan de lågo ute på lur», sade han. »Se bara! De lymlarna förstå sig på de bästa bitarna på hjorten, och man vore frestad tro, att de kunna skära till och steka ett sadelstycke lika bra som den bästa kock i landet. Men alltsammans är rått, ty de där irokeserna äro vildar allt igenom. Unkas, tag mitt stål och gör upp eld. En
