sadel, varpå alla tre bugade sig för Webb, som artigt avvaktade deras avfärd i dörren till sin hydda, vände sina hästar och, följda av tjänarna, i sakta gång styrde kosan mot lägrets norra ingång. Medan de tillryggalade denna korta sträcka, yttrade ingen av dem ett ord, men ett lätt utrop undföll den yngre av de båda damerna, då den indianska löparen helt oväntat gled förbi henne och började gå i spetsen på militärvägen framför dem. Ehuru denna plötsliga och oväntade rörelse av indianen icke avlockade den andra unga damen något ljud, lät även hon i sin överraskning slöjan öppna sina veck och visade en obeskrivlig blick av deltagande, beundran och fasa, då hennes mörka ögon följde vildens smidiga rörelser. Denna unga kvinnas hårflätor voro glänsande och svarta som korpens fjädrar. Hennes hy var ej brun, utan syntes snarare mättad av färgen hos det rika blod, som tycktes färdigt att spränga sina bojor. Det fanns likväl ingenting grovt, men å andra sidan ej heller någon brist på skuggning i hennes ansikte, som var utsökt regelbundet och ädelt och utmärkt av en sällsynt skönhet. Hon smålog liksom i medömkan över sin tillfälliga glömska av sig själv och blottade därvid en tandrad, vars bländande vithet skulle ha bragt det renaste elfenben på skam; därpå drog hon åter för slöjan, sänkte sitt ansikte och red framåt under tystnad, liksom om hennes tankar sysselsatte sig med helt andra saker än de föremål, som omgåvo henne.
II.
EN OBJUDEN RESKAMRAT.
Medan den ena av de båda älskliga varelser, som vi så flyktigt ha föreställt för våra läsare, sålunda satt fördjupad i tankar, hämtade sig den andra hastigt från den skrämsel, som hade framkallat utropet, och frågade, i det hon skrattade åt sin egen svaghet, den unga mannen, som red vid hennes sida:
»Förekomma sådana här spöksyner ofta i skogarna,
