Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14

Heyward, eller är denna företeelse särskilt hitbeställd för att underhålla oss? I senare fallet måste tacksamheten tillsluta vår mun, men i det förra blir det nödvändigt för Cora och mig att flitigt dra växel på det förråd av fäderneärvt mod vi skryta över, och detta redan innan vi möta den fruktansvärda Montcalm.»

»Den där indianen är en ’löpare’ i vår här och skulle efter sitt folks sätt att se saken kunna kallas en hjälte», svarade den unga officern. »Han har frivilligt erbjudit sig att på en föga känd stig ledsaga oss till sjön hastigare och följaktligen angenämare, än om vi skulle nödgas följa truppens långsamma framtågande.»

»Jag tycker inte om honom», sade den unga damen med en delvis låtsad men ännu mera av verklig förskräckelse framkallad rysning. »Ni känner ju honom, Duncan, annars skulle ni väl inte så tillitsfullt anförtro er åt hans ledning?

»Säg snarare, Alice, att jag inte skulle anförtro er», genmälde den unga mannen uttrycksfullt. »Jag känner honom, annars skulle jag inte skänka honom mitt förtroende, allra minst i detta ögonblick. Visserligen påstås han vara en kanadisk indian, men likväl har han gjort fälttjänst tillsammans med våra vänner mohawkerna, vilka, som ni vet, utgöra en av de sex förbundna nationerna. Han fördes, efter vad jag hört, över till oss genom någon egendomlig tilldragelse, vari er far tog del och varvid man förfor strängt med denna vilde. Men jag har glömt den oviktiga historien; huvudsaken är, att han numera är vår vän.»

»Om han varit min fars fiende, tycker jag ännu mindre om honom!» utropade den nu verkligt ängsliga flickan. »Vill ni inte tilltala honom, major Heyward, så att jag får höra hans röst? Hur dåraktigt det än må förefalla, har ni ofta hört mig tillstå, att jag litar på människoröstens tonfall.»

»Det skulle ingenting tjäna till, och han skulle sannolikt endast svara med ett utrop. Fastän han antagligen förstår engelska språket, låtsar han i likhet med de flesta av sitt folk vara okunnig däri, och allra minst skulle han nedlåta sig till att tala det nu, då kriget ålägger honom