rörelse den förföljande med så oförskräckt ihärdighet tillryggalade sin slingrande stig i hans fotspår.
Ryttarens åthävor och rörelser voro ej mindre anmärkningsvärda än hästens. Vid varje ändring i den senares sätt att förflytta sig reste den förre upp sin långa gestalt i stigbyglarna och framkallade på detta sätt, tack vare den omåttliga förlängningen av sina ben, omväxlande en så plötslig tillväxt eller förminskning i sin kroppslängd, att den gäckade varje gissning om hans dimensioner. Om därtill lägges den omständigheten, att i följd av sporrens ensidiga begagnande stoets ena sida tycktes förflytta sig hastigare än den andra och att djuret genom oupphörliga viftningar med en tovig svans eftertryckligt antydde, vilken sida som blev så illa åtgången, ha vi fullbordat teckningen av både häst och karl.
Det barska uttryck, som hade lagt sig över Heywards vackra, öppna och manliga drag, gav småningom vika, och hans läppar drogos till ett lätt småleende, då han betraktade främlingen. Alice gjorde inga synnerligen kraftiga ansträngningar att lägga band på sin munterhet, och även Coras mörka, tankfulla ögon lyste av ett skälmaktigt löje, som flickan snarare av vana än naturlig böjelse tycktes undertrycka.
»Söker ni någon här?» frågade Heyward, när den andre hade kommit tillräckligt nära att hejda sin fart. »Jag hoppas, att ni inte kommer som budbärare med dåliga nyheter.»
»Just så», svarade främlingen, i det han gjorde ett flitigt bruk av sin trekantiga kastorhatt för att åstadkomma cirkulation i den instängda skogsluften, och lämnade sina åhörare i tvivel om, vilken av den unga mannens frågor han hade besvarat. Så snart han emellertid hunnit svalka sitt ansikte och hämta andan, fortfor han: »Jag har hört, att ni skola rida till William Henry, och som jag själv är stadd på väg dit, drog jag den slutsatsen, att gott sällskap skulle vara överensstämmande med båda parternas önskningar.»
»Ni tycks ha privilegiet att med er röst bestämma utslaget», genmälde Heyward. »Vi äro tre, medan ni rådfrågat endast er själv.»
