Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

18

»Just så. Det första av allt är att komma på det klara med, hur man själv vill ha det. När man väl är säker på det — och när kvinnor äro med i spelet, är det ingen lätt sak — är vad man därnäst har att göra att handla i överenstämmelse med sitt beslut. Jag har försökt att göra bäggedera, och här är jag nu.»

»Om ni är stadd på färd till sjön, har ni misstagit er om vägen», sade Heyward i högdragen ton. »Stora landsvägen dit ligger åtminstone en halv mil bakom er.»

»Just så», genmälde främlingen, på intet sätt avskräckt genom det kyliga mottagandet. »Jag har uppehållit mig vid Fort Edward en hel vecka och skulle ha varit stum för att inte fråga efter den väg jag hade att färdas; och vore jag stum, vore det också förbi med mitt kall.» Efter att ha myst litet, liksom om hans blygsamhet avhöll honom från att mera öppet ge uttryck åt sin beundran över en kvickhet, som var fullkomligt obegriplig för hans åhörare, fortfor han: »Det är inte klokt av en person av mitt kall att umgås för mycket förtroligt med dem, som han har att undervisa, och detta är skälet till, att jag inte följer härens väg. Dessutom antager jag, att en herreman av ert yrke bäst förmår att bedöma sättet att färdas, varför jag har beslutat att göra sällskap, på det att ritten må bli angenäm och medföra förmånen av sällskapligt umgänge.»

»Ett högst godtyckligt, att inte säga förhastat beslut!» utropade Heyward, oviss huruvida han borde ge luft åt sin växande förtrytelse eller skratta den andre mitt i ansiktet. »Men ni talar om undervisning och ett kall. Är ni anställd vid provinskåren såsom lärare i den ädla vetenskapen att rätt ordna anfall och försvar, eller är ni kanske en av dem, som draga linjer och vinklar under föregivande att uttolka matematikens hemligheter?»

Främlingen betraktade ett ögonblick den frågande med oförställd förvåning, varpå varje tecken till självbelåtenhet lämnade rum för ett uttryck av högtidlig ödmjukhet, i det han svarade:

»Något anfall hoppas jag här inte kan komma i fråga å någondera sidan, och något försvar behöver jag inte inlåta mig på, då jag med Guds hjälp inte begått någon uppsåtlig synd, sedan jag senast anropade hans barmhärtiga