Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
213

rådplägning och beslutit över hans öde. Det var emellertid icke svårt att förutsäga utgången, såvida man kunde draga någon slutsats av sinnesstämningen hos dem, som trängdes kring platsen.

Det fanns intet skymfande uttryck i huronernas ordförråd, som inte de i sina förväntningar svikna kvinnorna slösade på den av lyckan gynnade främlingen. De hånade hans ansträngningar och sade honom under många och bittra smädelser, att hans fötter voro bättre än hans händer och att han förtjänade vingar, då han inte kunde begagna en pil eller en kniv. På allt detta svarade fången intet, han endast intog en hållning vari värdighet på ett sällsamt sätt blandade sig med förakt. Hans lugn endast retade kvinnorna så mycket mera, så att de slutligen icke förmådde frambringa annat än obegripliga ord åtföljda av gälla och genomträngande tjut. Just då banade sig den squaw, som hade haft omtänksamheten att tända på rishögarna, väg genom hopen och ställde sig framför fången. Denna häxas smutsiga och skrumpna yttre skulle väl ha kunnat skänka henne anseende för att äga mer än mänsklig slughet. Kastande tillbaka sin lätta klädnad sträckte hon på ett hånfullt sätt fram sin långa, skinntorra arm och började tala med hög röst, varvid hon begagnade sig av lenapernas språk såsom bättre känt av föremålet för hennes giftiga utfall.

»Hör på, delaware», sade hon, i det hon knäppte med fingrarna i ansiktet på honom, »ditt folk är ett släkte av kvinnor, och hackan passar bättre för era händer än bössan. Era kvinnor äro mödrar till hjortar, men om en björn, en vildkatt eller en orm föddes bland er, skulle ni fly. Huronernas flickor skola göra dig kjolar, och vi skola välja en man åt dig.»

Detta angrepp åtföljdes av ett gapskratt, varvid de yngre kvinnornas mjuka och mera välklingande utbrott av munterhet på ett egendomligt sätt stack av mot deras äldre och elakare medsystrars spruckna röster. Men främlingen stod högt över alla deras smädelser. Han höll huvudet orörligt stilla och visade sig ej på minsta sätt medveten om att någon var närvarande, utom då hans stolta blick svävade bort mot krigarnas dunkla gestalter, där de såsom tysta