Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

214

och surmulna åskådare av uppträdet med stora steg gingo fram och tillbaka i bakgrunden.

Ursinnig över fångens självbehärskning, satte kvinnan armarna i sidan, intog en utmanande hållning och bröt åter ut i ett ordsvall, som vore omöjligt att återgiva med pennan. Men hon slösade förgäves sina lungors kraft, ty fastän hon bland sitt folk ansågs som synnerligen skicklig i konsten att smäda, fick hon nu arbeta upp sig till så häftigt ursinne, att fradgan stod henne kring munnen, utan att hon kunde få en enda muskel att rycka i främlingens orörliga ansikte. Verkningarna av hans likgiltighet började nu sträcka sig även till de andra åskådarna, och en slyngel, som stod på gränsen mellan gossåren och ynglingaåldern, försökte hjälpa den grälsjuka argbiggan genom att svänga sin tomahåk framför fången och lägga sitt tomma skryt till kvinnans hån. Då vände verkligen fången sitt ansikte mot ljuset och blickade ned på pojken med ett uttryck, som var någonting annat och mera än blott förakt. I nästa ögonblick återtog han sin lugna och tillbakalutade ställning mot pålen. Men rörelsen och den ändrade ställningen hade tillåtit Heyward att utbyta en blick med Unkas' stadiga och genomborrande ögon.

Andlös av förvåning och djupt bedrövad över sin väns vådliga belägenhet, studsade Heyward vid denna blick och bävade för att dess meningsfulla uttryck skulle kunna på något obekant sätt påskynda fångens öde. Men det fanns för ögonblicket ingen anledning att frukta detta. Just nu banade sig nämligen en krigare väg genom den upphetsade hopen, och sedan han med en sträng åtbörd befallt kvinnor och barn att draga sig undan, fattade han Unkas i armen och ledde honom till rådshyddans dörr. Dit följde dem samtliga hövdingar och de flesta bland de mera framstående krigarna, bland vilka även den ängslige Heyward kunde tränga sig in utan att ådraga sig någon farlig uppmärksamhet.

Några minuter användes till att ordna de närvarande på ett sätt, som svarade mot deras rang och inflytande inom stammen. Därvid iakttogs en ordning, som ganska mycket liknade den under föregående sammankomst följda; i det att nämligen de äldre och högre i rang stående höv-