dingarna intogo det rymliga rummets golvyta inom det starka skenet av en lågande fackla, medan de yngre och underordnade stodo uppställda i bakgrunden och bildade en mörk ram av svartmuskiga och skarpt utpräglade ansikten. Alldeles i hyddans mitt, omedelbart under en öppning, som släppte in det tindrande skenet av ett par stjärror, stod Unkas, lugn, rak och behärskad. Hans höga och stolta hållning förfelade ej att göra intryck på hans fiender, som ofta betraktade honom med blickar, som visserligen icke förrådde någon rubbning i deras beslut, men likväl visade deras beundran för främlingens djärva mod.
Helt annat var förhållandet med den man, som Heyward hade sett träda fram jämte Unkas före den förtvivlade kapplöpningen och som i stället för att deltaga i förföljandet, under hela det larmande uppträdet hade stått som en bild av den djupaste blygsel och vanära. Fastän ingen hand hade räckts honom till hälsning och intet öga nedlåtit sig att ge akt på hans förehavanden, hade även han trätt in i hyddan, liksom driven av ett öde, vars maktspråk han syntes underkasta sig utan ett försök till motstånd. Heyward begagnade sig av första tillfälle att betrakta hans ansikte och nästan fruktade, att han även nu skulle få se några välkända drag; men de befunnos tillhöra en för honom fullkomligt främmande person, och vad som var ännu oförklarligare, en som bar alla för en huronkrigare utmärkande kännetecken. Men i stället för att sluta sig till stammen satt han för sig själv, en ensling bland en folkhop, och hans kropp sjönk ihop i en nedhukad och betryckt ställning, liksom orm han vore angelägen om att upptaga så liten plats som möjligt. När alla hade intagit sina platser, och andlös tystnad rådde, reste sig den för läsaren redan bekanta gråhåriga hövdingen och talade på lennilenapernas språk.
»Delaware», sade han, »fastän du tillhör ett folk av kvinnor, har du visat dig vara en man. Jag skulle vilja ge dig mat, men den, som äter med en huron, bör bli hans vän. Vila i frid till morgonsolen, så skall du få höra våra sista ord.»
»Sju nätter och lika många sommardagar har jag fastat på huronernas spår», svarade Unkas lugnt. »Lenapernas
