216
barn förstå att vandra på det rättas stig utan att stanna för att äta.»
»Två av mina unga män äro ute för att förfölja din kamrat», återtog hövdingen utan att tyckas ge akt på fångens självberöm. »När de komma tillbaka, skola våra visa män säga till dig: lev eller dö!»
»Har en huron inga öron?» frågade Unkas föraktfullt. »Två gånger, sedan han blev er fånge, har delawaren hört en bössa, som han känner. Era unga män skola aldrig komma tillbaka.»
En kort och dyster tystnad följde på denna djärva försäkran, varpå hövdingen frågade:
»Om lenaperna äro så skickliga, varför befinner sig då en av deras tappraste krigare här?»
»Han följde en flyende feg stackare i spåren och föll i en snara. Den sluga bävern kan fångas.»
Då Unkas gav detta svar, pekade han på den för sig själv sittande huronen, men utan att nedlåta sig till att skänka ett så ovärdigt föremål någon vidare uppmärksamhet. Svarets innebörd och talarens hållning framkallade stark sinnesrörelse bland åhörarna. Varje blick vändes bistert mot den utpekade, och ett lågt, hotfullt sorl gick genom hopen. De olycksbådande ljuden nådde den yttre dörren, och när kvinnor och barn trängde sig in bland hopen, fanns intet tomrum mellan axel och axel; som ej fylldes av ett ivrigt och nyfiket människoansiktes mörka drag.
Under tiden meddelade sig de äldre hövdingarna i mitten med varandra i korta och avbrutna meningar. Därpå inträdde åter en lång och djupt högtidlig tystnad. Alla närvarande visste, att den var det allvarliga förebudet till ett viktigt och betydelsefullt domslut. De, som bildade den yttre kretsen av ansikten, höjde sig på tå för att se, och själva brottslingen glömde för ett ögonblick sin blygsel under en djupare sinnesrörelse och blottade sina skygga drag för att kasta en ängslig och förvirrad blick på hövdingarnas mörka krets. Äntligen bröt den redan flera gånger omnämnda åldriga krigaren den tryckande tystnaden, Han steg upp, gick förbi Unkas' orörliga gestalt
