och ställde sig med stolt och värdig hållning framför den brottslige.
Den unga huronen bar sin krigsmålning, och dräkten dolde endast föga hans välbildade figur. Man kunde se, hur varje lem skälvde i dödsångest.
»Böjliga Vassrör», sade hövdingen, i det han tilltalade den unga brottslingen med hans namn och på hans eget språk, »fastän den Store Anden gjort dig behaglig för ögat, hade det varit bättre, att du aldrig blivit född. Din tunga är högljudd i byn, men i striden är den tyst. Ingen av mina unga män hugger tomahåken djupare in i krigsstolpen, ingen hugger så lindrigt in på engelsmännen. Fienderna känna skapnaden på din rygg, men de ha aldrig skådat färgen på dina ögon. Tre gånger ha de bett dig komma, och lika många gånger har du glömt att svara. Ditt namn skall aldrig mera nämnas i din stam, det är redan glömt.
Då hövdingen långsamt uttalade dessa ord med ett uttrycksfullt uppehåll mellan varje mening, blickade brottslingen upp av vördnad för den andres rang och ålder. Blygsel, fasa och stolthet kämpade om herraväldet i hans drag. Hans ögon, som drogos ihop av inre ångest, blickade omkring på de män, vilkas uttalande bestämde över hans öde. Men hans stolthet vann för ett ögonblick överband. Han steg upp, blottade sitt bröst och betraktade stadigt den skarpa, blänkande kniv, som hans obevekliga domare redan hade höjt. Då vapnet långsamt sänktes i hans hjärta, smålog han till och med liksom i glädje över att ha funnit döden mindre förfärlig, än han hade väntat, och föll tungt ned på sitt ansikte vid den lugna och orörliga Unkas' fötter.
Facklan slocknade, så att allt begrovs i mörker. Hela skaran av rysande åskådare smög sig ut ur hyddan liksom fredlösa vålnader, och Heyward trodde, att han och det ännu skälvande liket av offret för indiansk rättsskipning nu voro ensamma därinne.
