218
XXI.
UNKAS FÅR SIN DOM.
Ett enda ögonblick var tillräckligt att övertyga Heyward om att han hade misstagit sig. En hand lades med en kraftig tryckning på hans arm, och därpå viskade Unkas i hans öra:
»Huronerna äro hundar. Anblicken av en feg uslings blod kan aldrig komma en krigare att darra. Gråhuvudet och sagamoren äro i säkerhet, och Falkögas bössa sover ej. Gå! Unkas och Öppna Handen äro nu främlingar för varandra. Det är nog.»
Heyward skulle gärna ha velat höra mer, men hans vän trängde honom med milt våld mot dörren och påminde honom om den fara, som upptäckten av att de meddelat sig med varandra kunde medföra. Långsamt och motvilligt gav han därför vika för tvånget och gick ut och blandade sig med hopen, som strök omkring i närheten.
En skara krigare trädde snart åter in i hyddan och visade sig strax igen bärande den livlösa kroppen till den närbelägna skogen. Därpå började hopen skingra sig, och Heyward begagnade nu tillfället att söka några spår av henne, för vars skull han hade kommit. Han strövade från hydda till hydda och kastade en blick i var och en men lyckades icke upptäcka någonting. Då beslöt han att återvända till rådshyddan för att träffa David och möjligen erhålla några upplysningar av honom.
När han kom fram till den byggnad, som nyss hade tjänstgjort både som domstol och avrättningsplats, fann han, att den upprörda stämningen redan hade lagt sig. Krigarna hade åter samlat sig och sutto nu helt lugnt och rökte under allvarligt samtal om de viktigaste tilldragelserna under deras tåg nyligen till Horicans södra ända. Fastän Heywards återkomst sannolikt måste påminna dem om hans föregivna yrke och om de misstänkta omständigheterna vid hans besök, tycktes man icke vidare fästa sig vid saken, Så till vida hade det nyss inträffade
