bävern i vördnad. Därpå gingo Unkas och jag till det andra lägret, såsom överenskommet var. Har ni sett gossen?»
»Ja, till min sorg. Han är fången och dömd att dö vid solens uppgång.»
»Jag hade mina misstankar, att han skulle ha råkat ut för ett sådant öde», återtog kunskaparen i mindre tillitsfull och munter ton; men hans röst blev snart igen lika stadig som vanligt, och han fortfor: »Hans missöde är rätta skälet att jag är här, ty det går aldrig an att överlämna en sådan gosse i huronernas händer. Nog skulle det bli en riktig högtid för de kanaljerna, om de finge binda Hoppande Hjorten och Långa Karbinen, som de kalla mig, vid samma påle. Varför de givit mig det namnet, har jag aldrig fått klart för mig, alldenstund det är lika liten likhet mellan Hjortbanes egenskaper och en verklig kanadakarbin som mellan ett stycke piplera och en flinta.»
»Fortsätt er berättelse», inföll Heyward otåligt. »Huronerna kunna komma tillbaka vilket ögonblick som helst.»
»Ingen fara för dem. En besvärjare måste ha tid på sig liksom en kringvandrande präst i nybyggena. Vi äro lika säkra för avbrott som en missionär skulle vara vid början av en två timmars predikan. Nåväl, Unkas och jag stötte på en återvändande avdelning av de kanaljerna. Gossen var allt för långt i förväg för en kunskapare, något som han för resten inte bör klandras så mycket för, då han har ett varmt blod; och när allt kom omkring, visade en av huronerna sig vara en feg stackare, som flydde och under flykten förde honom till ett bakhåll.»
»Och dyrt har han fått betala för sin svaghet», sade Heyward.
Kunskaparen förde på ett betecknande sätt handen tvärs över sin strupe och nickade som om han ville säga: ’Jag förstår er mening.’ Därpå fortsatte han:
»Sedan gossen blivit tagen, vände jag mig mot huronerna, som ni lätt kan förstå. Det har förekommit skärmytslingar mellan ett par av deras uteliggare och mig, men det hör inte hit. Så snart jag hade skjutit de avgrundsandarna, begav jag mig utan vidare oväsen tämligen nära hyddorna. Och vilken tjänst gjorde mig inte då slumpen om inte att föra mig just till det ställe, där en av stammens
