Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

232

mest berömde besvärjare höll på att kläda sig till någon stor sammandrabbning med satan, såsom jag väl förstod — men varför skulle jag kalla det för slump, som nu visar sig ha varit en särskild försynens skickelse? Ett försvarligt nyp över skallen gjorde den lögnaktiga bedragaren lam för en stund, och när jag stoppat en valnöt i munnen på honom till kvällsvard för att hindra honom att göra oväsen och bundit honom mellan två ungträd, lade jag mig till med hans grannlåt och åtog mig att spela björn, för att förrättningen i alla fall skulle gå sin gilla gång.»

»Och förträffligt utförde ni rollen. Djuret självt kunde ha lurats av föreställningen.»

»Herre Gud, major», svarade skogsmannen smickrad, »jag skulle ha varit en bra trög lärjunge, så länge som jag studerat i vildmarken, om jag inte förstod mig på att återge ett sådant djurs rörelser och natur. Hade det varit fråga om en vildkatt eller till och med en fullväxt panter, skulle jag ha givit er en vacker föreställning, som varit värd att se. Men inte är det någon så särdeles märkvärdig bedrift att framställa ett så trögt djurs fasoner, fast vad den saken anbelangar man nog också kan spela björn på ett överdrivet sätt. Jo jo men, det är inte varje efterhärmare som vet, att det är lättare att överträffa än likna naturen. Men ännu ha vi allt vårt arbete ogjort. Var är den söta flickan?»

»Det vete Gud! Jag har undersökt varje hydda i byn utan att upptäcka minsta spår av hennes närvaro i stammen.»

»Ni hörde, vad sångaren sade, då han lämnade oss: ’Hon är i närheten och väntar er.’»

»Jag kunde inte tänka annat, än att han menade den stackars olyckliga flickan.»

»Den enfaldiga stackarn var skrämd och förplumpade sig med sitt budskap men hans ord hade en djupare mening. Här finnas väggar nog att avdela rum åt hela byn. Det anstår ena björn att klättra, därför har jag lust att ta en överblick av rummen. Det skulle ju kunna hända, att det finns honungskrukor gömda i de här klipporna, och jag är, som ni vet, ett djur med stark längtan efter sötsaker.»

»Kunskaparen såg sig om och skrattade åt sitt eget in-