Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
233

fall, under det att han klättrade upp för skiljeväggen och därvid härmande de klumpiga rörelserna hos det djur han föreställde. Men i samma ögonblick som han kommit upp på skiljeväggens övre kant, gav han Heyward ett tecken att vara tyst och gled ned i största hast.

»Hon är här», viskade han, »och genom den där dörren skall ni komma till henne. Jag skulle gärna ha talat ett tröstens ord till den bedrövade själen, men åsynen av ett sådant odjur kunde ha gjort henne vettskrämd. Fast, vad den saken anbelangar, hör ni med er målning just inte heller till de mest intagande, major.»

Heyward, som redan ivrigt hade sprungit fram, drog sig ögonblickligen tillbaka, då han hörde dessa föga uppmuntrande ord.

»Ser jag då så avskräckande ut?» frågade han med förtrytsam min.

»Inte skulle ni väl skrämma en varg eller hejda det kungliga amerikanska regementet under ett anfall, men nog har jag varit med vid tillfällen, då ni haft ett fördelaktigare utseende, major. Indiankvinnor tycka inte illa om strimmiga ansikte, men unga kvinnor med vitt blod ge sin egen färg företrädet. Se här», tillade han och pekade på ett ställe, där vattnet sipprade fram ur klippan och bildade en liten kristallklar källa, innan det fann avlopp genom rämnorna i närheten, »här kan ni lätt befria er från sagamorens kludd, och när ni kommer tillbaka, skall jag försöka att försköna er på nytt. Det är lika vanligt för en besvärjare att ändra sin målning som för en sprätthök i byarna att byta om sin grannlåt.»

Den omtänksamma skogsmannen behövde icke leta efter skäl för att bestyrka sitt råd, ty medan han ännu talade, hade Heyward redan börjat begagna sig av vattnet. På ett ögonblick hade varje avskräckande eller stötande märke utplånats, och den unga mannen stod där åter med de vackra och rena drag, som naturen hade skänkt honom. Efter att sålunda ha förberett sig till att möta den älskade, tog han hastigt avsked av sin kamrat och försvann genom den anvisade gången. Kunskaparen följde honom med en vänlig blick och en nick och frammumlade sina välönskningar, varpå han helt lugnt började undersöka, hur det