på någon ort, vare sig sovande eller vakande, utan ett exemplar av detta kostliga arbete. Det är den tjugusjätte upplagan, utgiven i Boston under Herrans år 1744 och bär titeln: ’Psalmer, hymner och andliga sånger ur gamla och nya testamentet, troget översatta på engelsk meter till bruk, uppbyggelse och hugsvalelse offentligt och enskilt för de fromma, särskilt i Nya England’»
Under detta lovtal över sina diktande landsmäns utmärkta verk hade främlingen tagit fram boken ur sin ficka, satt ett par glasögon med järnbågar på näsan och slagit upp boken med all den omsorg och vördnad, som dess heliga ändamål krävde. Utan några vidare omständigheter och ursäkter började han därpå, efter att ha satt den redan omnämnda obekanta apparaten för munnen samt ur densamma framlockat en hög och gäll ton, som omedelbart upprepades en oktav lägre av hans egen röst, sjunga följande ord med fyllig, vacker och musikalisk röst, som trotsade melodi, text och till och med hans illa uppfostrade skinkmärrs oroliga rörelser:
»Si, huru ljuvt det är,
o, vilken hjärtats. fröjd,
när bröder sämjas här,
envar är glad och nöjd.
Det är likt salvan god,
som sågs från hjässan gå
till Arons skägg, som stod
hans mantelfåll uppå.»
Återgivandet av dessa skickliga rim åtföljdes å sångarens sida av en regelbunden höjning och sänkning av högra handen, varvid rörelsen nedåt avslutades därmed, att fingrarna fingo vila ett ögonblick på den lilla bokens blad, och rörelsen uppåt begränsades genom en egendomlig svängning med handen, som ingen annan än en invigd någonsin kan hoppas att göra efter. Det tycktes, som om lång vana hade gjort denna beledsagande handrörelse nödvändig, ty den upphörde ej, förrän den preposition, som poeten hade valt för avslutandet av sin vers, hade blivit återgiven med all den värdighet, som tillkommer ett tvåstavigt ord.
