Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

Ett sådant avbrott i skogens tystnad och enslighet kunde inte undgå att fängsla de personers öron, som färdades ett så kort stycke före. Indianen mumlade några ord på bruten engelska till Heyward, som i sin tur tilltalade främlingen och med ens avbröt och för tillfället gjorde slut på dennes musikaliska ansträngningar.

»Om vi än inte sväva i någon fara, borde vanlig försiktighet mana oss att färdas genom den här vildmarken så tyst och stilla som möjligt. Ni torde därför ursäkta mig, Alice, om jag minskar ert nöje genom att anmoda denna herre att uppskjuta sin sång till ett tryggare tillfälle.»

»Ni minskar det verkligen», genmälde den skälmska flickan, »ty aldrig har jag hört en mera olämplig förening av utförande och textord än den, jag nyss lyssnat till; och jag hade redan fördjupat mig i en lärd undersökning av orsakerna till en sådan brist på överensstämmelse mellan ljud och förstånd, då ni bröt min tankegångs förtrollning med er bas, Duncan.»

»Jag vet inte, vad ni menar med min bas», sade Heyward, stött över anmärkningen, »men så mycket vet jag, att er och Coras säkerhet är mig vida dyrbarare, än Händels Musik, utförd av en hel orkester, någonsin skulle kunna bli.»

Han tystnade och vände sig hastigt mot ett busksnår, varpå han misstänksamt riktade sina blickar på deras vägvisare, som med orubblig värdighet fortsatte sin stadiga gång. Den unga mannen smålog åt sig själv, i tanke att han hade tagit några glänsande skogsbär för de gnistrande ögonen hos en lurande vilde, varpå han red vidare och fortsatte det samtal, som hade avbrutits av detta flyktiga hugskott.

Emellertid misstog sig major Heyward endast däri, att han ett enda ögonblick tillät sin ungdomliga och ädla stolthet att undertrycka sin livliga vaksamhet. Kort efter det den lilla ryttarskaran hade ridit förbi, böjdes grenarna på de buskar, som bildade snåret, försiktigt åts sidan och ett människoansikte, så grymt och vilt, som en vildes konst i förening med otyglade lidelser kunnat göra det, tittade ut och spejade efter de borttågande resandena. En blixt av segerglädje överfor de i mörka färger målade