248
befriade. I samma ögonblick rasslade djurets torra skinn häftigt och strax därpå steg kunskaparen upp i sin verkliga gestalt. Så snart han hade kastat av sig sin lurviga dräkt, vilket helt enkelt skedde genom att lossa några skinnremmar, drog han en lång, blänkande kniv och stack den i handen på Unkas.
»De röda huronerna äro utanför», sade han; »låtom oss vara färdiga.»
I samma ögonblick lade han på ett betecknande sätt fingret på ett annat dylikt vapen, liksom det förra frukten av hans djärva bedrifter bland fienderna under aftonens lopp.
»Vi skola gå», sade Unkas.
»Vart?»
»Till Sköldpaddorna. De äro barn av mina förfäder.»
»Ja, min gosse», sade kunskaparen, samma blod rinner nog i era ådror, men tid och avstånd ha en smula förändrat dess färg. Vad skola vi göra med mingoerna utanför dörren? De äro sex, och sångaren här är att räkna för så gott som ingenting.»
»Huronerna äro storskrytare», sade Unkas föraktfullt; »deras totem är en älg och likväl springa de som sniglar. Delawarerna äro sköldpaddans barn, men de lämna hjorten efter sig.»
»Ja, min gosse, det ligger sanning i vad du säger, och jag tvivlar inte på att du i en kapplöpning skulle springa om hela deras folk och på en rak sträcka av två mil både hinna fram och ha tid att hämta andan, innan en enda skälm av dem alla vore inom hörhåll från den andra byn. Men en vit mans anlag ligga mera i hans armar än i benen. Vad mig beträffar, kan jag klyva skallen på en huron lika så bra som någon annan, men gällde det en kapplöpning skulle de skälmarna bli mig för svåra. Bäst därför, att du rusar i väg ensam, medan jag tar på mig skinnet igen och sätter min lit till list i brist på snabbhet.»
Unkas, som redan hade gått fram till dörren, beredd att gå i spetsen, drog sig nu tillbaka och tog åter plats i hyddans bakgrund, där han blev stående med korslagda armar och lutande sig mot en av de stolpar, som uppburo hyddans vägg.
»Nå» sade kunskaparen, »varför dröjer du? Alltid blir det