grund av sin höga ålder, sin släktskap med och sitt stora inflytande över sitt folk — bar en rik och imponerande dräkt, som likväl noga rättade sig efter hans stams enkla snitt på sina kläder. Hans mantel bestod av de finaste skinn, som hade berövats det ludna för att möjliggöra en framställning i bildskrift av åtskilliga i forna tider utförda vapenbragder. Hans bröst var behängt med medaljer, några av massivt silver och ett par även av guld, allesammans gåvor av åtskilliga kristna härskare under hans långa levnad. Dessutom bar han armband och ringar kring fötknölarna av sistnämda dyrbara metall. Hans huvud, där håret hade fått växa överallt, då han för så länge sedan hade övergivit all krigisk ävlan, omgavs av ett slags silverdiadem, besatt med smärre och mera blänkande prydnader, som glittrade bland de glansiga skiftningarna hos tre nedfallande strutsfjädrar av en djupt svart färg, som bjärt stack av mot hans snövita lockar. Hans tomahåk var så gott som dold i silver, och handtaget på hans kniv blänkte likt ett horn av massivt guld.
Så snart det första sorlet av rörelse och glädje, som framkallats av denna vördnadsbjudande mans plötsliga uppträdande, hade i någon mån lagt sig, viskades namnet Tamenund från mun till mun. Magua hade ofta hört denna visa och rättrådiga delaware omtalas av ryktet, som till och med hade velat tillskriva honom den sällsynta gåvan att hålla hemliga samtal med den Store Anden, och vilket sedan överfört hans namn med en obetydlig förändring till de vita inkräktarna av hans forna område såsom ett vidsträckt väldes inbillade skyddshelgon. (S:t Tamenay). Huronhövdingen steg därför ivrigt fram ur hopen till ett ställe, där han kunde få på närmare håll betrakta den man, vars beslut sannolikt skulle komma att ha ett så djupt inflytande på hans eget öde.
Den gamla mannens ögon voro slutna, liksom om de hade tröttnat av att så länge ha nödgats betrakta de mänskliga lidelsernas alla själviska handlingar. Hans hudfärg var olik de flesta närvarandes däri, att den var rikare och mörkare; den mörkare färgtonen berodde på vissa fina, hopslingade linjer, framställande invecklade men likväl vackra figurer, som hade blivit tatuerade över större delen av
