268
hans kropp. I trots av huronens i ögonen fallande ställning gick Tamenund förbi den uppmärksamma och tysta Magua, utan att fästa något avseende vid honom, och trädde fram, stödd på sina två vördnadsbjudande ledsagare, till hedersplatsen, där han satte sig mitt ibland sitt folk med en konungs värdighet och en faders uppsyn.
Ingenting kunde överträffa den vördnad och kärlek, varmed detta oväntade besök av en, som snarare tillhörde en annan värld än denna, mottogs av sitt folk. Efter en passande väntan reste sig de förnämsta hövdingarna, gingo fram till patriarken och lade vördnadsfullt hans händer på sina huvuden, liksom ville de anhålla om hans välsignelse. De yngre männen nöjde sig med att vidröra hans dräkt eller endast nalkas honom för att få inandas samma luft som en så åldrig, rättrådig och tapper man. För övrigt dristade sig inga andra än de mest framstående bland de yngre krigarna att deltaga i denna hyllning, varemot den stora hopen ansåg sig tillräckligt lycklig, då den fick skåda en så djupt vördad och älskad person. Så snart dessa betygelser av aktning och tillgivenhet hade skett, gingo hövdingarna tillbaka till sina platser, varpå djup tystnad rådde över hela lägret.
Efter en kort väntan reste sig några av de unga männen, till vilka den ene av Tamenunds åldriga följeslagare hade viskat några tillsägelser, lämnade hopen och begåvo sig in i en hydda. Om några minuter visade de sig åter och ledsagade de personer, som hade förorsakat alla dessa högtidliga förberedelser, fram till domaresätet. Hopen öppnade väg för dem och slöt sig åter samman bakom dem, bildande ett väldigt och tätt bälte av människokroppar, ordnade i en öppen krets.
XXVI.
TAMENUND.
Cora stod främst bland fångarna och höll med den ömmaste systerskärlek Alice sluten i sina armar. Trots den skräckinjagande och hotande rad av vildar, som omgav henne,
