Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
27

därpå började han, full av den värdighet hans uppgift krävde, sin korta berättelse med en högtidlighet, som bidrog till att höja det intryck av sanning den gav.

»Lyssna, Falköga, och ditt öra skall inte dricka någon lögn. Detta är vad mina fäder ha förtäljt och vad mohikanerna ha gjort.» Han tvekade ett enda ögonblick, varpå han riktade en försiktig blick på sin kamrat och fortfor i en ton, som låg mitt emellan en fråga och ett påstående: »Rinner inte denna flod vid våra fötter mot sommaren, till dess att dess vatten blir salt och dess ström löper uppåt?»

»Det kan inte nekas, att era sägner tala sanning i båda dessa saker», svarade den vita mannen, »ty jag har varit där och sett det, fastän jag aldrig kunnat göra mig reda för orsaken till en sådan förändring som att vatten, som är så sött i skuggan, skulle bli bittert i solskenet.»

»Än strömmen då?» frågade indianen, som avvaktade hans svar med det slags intresse en man känner för bekräftelsen på ett vittnesbörd, som väcker hans undran, på samma gång han hyser aktning för det. »Chingachgooks fäder ha ej ljugit.»

»Den heliga bibeln är inte sannfärdigare, och den är ändå det sannfärdigaste ting i naturen. Denna uppström kallas tidvattnet, som är en lätt förklarad sak och tydlig nog. Sex timmar löper vattnet in och sex timmar löper det ut, och orsaken därtill är, att när vattnet står högre i havet än i floden, löper det in, till dess att vattenståndet i floden blir högt och då löper det ut igen.»

»Vattnet i skogarna och de stora sjöarna löper nedåt, till dess att det ligger som min hand», sade indianen, i det han sträckte ut sin hand vågrätt framför sig, »och sedan löper det inte längre.»

»Ingen ärlig man förnekar det», sade kunskaparen, litet stucken över tvivlet på riktigheten av hans förklaring över tidvattnets hemlighet; »och jag tar för givet, att det har sin riktighet i liten måttstock och där landet är plant. Men allt beror på den måttstock, vari man ser saker och ting. Nu är jorden plan i smått sett, men sett i stort är hon rund. På så sätt kunna vattengölar och kärr och även de stora sötvattenssjöarna vara stillastående,