hade ett sår kvar. »Ända tills det allmänna stridsropet höjes, får ingenting annat än bössan tala.»
David nickade för att ge tillkänna, att han förstått, varpå Falköga ännu en gång kastade en mönstrande blick på sin skara och gav signal att marschera på.
Deras väg gick på en sträcka av en engelsk mil utmed vattendragets bädd. Ehuru den tvärbranta strandbanken och den täta buskskog, som kantade floden utefter hela denna sträcka, utgjorde ett skydd, så att de icke synnerligt behövde frukta att bli sedda, försummades intet av de försiktighetsmått, som bruka vara oskiljaktiga från ett indiananfall. På vardera flanken befann sig en krigare, som snarare krälade än gick framåt, så att han då och då kunde kasta en blick in i skogen, och så snart truppen hade marscherat under några minuter, stannade den och lyssnade efter fientliga ljud med en skärpa i hörseln, som nästan skulle ha varit ofattlig för varje människa, som stått längre från naturtillståndet. Emellertid möttes de ej av några hinder och kommo fram till den punkt, där den mindre floden gick upp i den större, utan att minsta tecken häntydde på, att deras framryckning hade blivit bemärkt. Här gjorde kunskaparen åter halt för att rådfråga skogens kännemärken,
»Det ser ut som om vi skulle få lämpligt stridsväder», sade han på engelska till Heyward, i det han såg upp mot molnen, som började i stora massor breda ut sig över himlavalvet. »En strålande sol och en glittrande bösspipa äro inga vänner till ett gott sikte. Allting är gynnsamt för oss, ty vinden blåser mot dem, så att deras buller och deras krutrök också driva ned på dem själva, en inte oviktig sak, medan vi däremot, när vi skjutit ett skott, ha utsikten klar. Men här är det slut med vår betäckning; bävrarna ha haft sitt tillhåll utmed denna flod under hundratals år, och efter allt vad de behövt till sin föda och sina dammar, finnas nu här, som ni ser, många avskalade stubbar men få levande träd.»
Kunskaparen visste, att huronlägret låg en knapp halv mil uppåt floden, och med den kännetecknande oron hos en man, som fruktar en dold fara, kände han sig helt förvirrad av att icke finna minsta spår av sin fiendes närvaro.
