Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

312

Det dröjde icke länge, förrän bössknallarna icke längre framkallade skogens ekon, utan började ljuda så som då skott avlossas på öppna fältet. Därpå visade sig en krigare här och där, som hade drivits ut till skogsbrynet men stannade vid kanten av den öppna skogsslätten, liksom om där vore stället, där man slutligen måste hålla stånd. Flera slöto sig snart till dessa, till dess en lång rad av mörka gestalter sågs hålla sig kvar bakom sina betäckningar med förtvivlans envishet.

Då lät Chingachgook höra sitt stridsrop, och ett dussin huroner föllo för delawarernas eld. Det skri, som följde, besvarades av ett enda stridsrop från skogen, och därpå genomskars luften av ett tjut, som lät som om tusen strupar hade förenat sig om en gemensam kraftansträngning. Huronerna sviktade och övergåvo mitten av sin linje, och ut ur skogen genom den öppning de hade lämnat rusade Unkas i spetsen för hundra krigare.

Striden delades nu på olika håll, i det att huronernas båda flyglar åter sökte skydd i skogen, där de häftigt ansattes av lenapernas segerrika krigare. En liten hop av huroner hade emellertid försmått att söka betäckning och drog sig likt hårt ansatta lejon långsamt och hotfullt uppför den sluttning, som Chingachgook och hans skara nyss hade övergivit för att på närmare håll deltaga i handgemänget. I denna trupp igenkändes Magua både på sin grymma och vilda uppsyn och på den högdragna, myndiga hållning han ännu bibehöll.

Under sin iver att leda förföljarna hade Unkas blivit lämnad nästan ensam, men i detsamma som hans blick föll på Le Subtils gestalt, glömde han allting annat. Höjande sitt stridsrop, som återkallade sex eller sju krigare, rusade han, utan att bekymra sig om olikheten i antal, emot sin fiende. Magua, som följde hans rörelser, stannade med hemlig glädje för att mottaga honom. Men just i det ögonblick, då han trodde, att hans häftiga unga angripare genom sin överilning hade lämnat sig i hans händer, hördes ett nytt rop, och La longue Carabine sågs, åtföljd av sina vita kamrater, komma rusande till undsättning. Huronen vände ögonblickligen och började ett hastigt återtåg uppför sluttningen.