Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/324

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

320

likväl hade hopen iakttagit samma andlösa tystnad sedan den tidiga dagningen. Intet högre ljud än en kvävd snyftning hade hörts bland dem, icke ens en lem hade rört sig under hela denna långa och smärtsamma tid utom för att frambära de enkla och rörande offer, som tid efter annan ägnades de dödas minne. Endast indianens tålamod och självbehärskning kunde framhärda i en dödsstillhet så fullkomlig, att den tycktes ha förvandlat varje mörk och orörlig skepnad till en i sten huggen bild.

Slutligen sträckte delawarernas vise ut en arm, och stödjande sig på sina följeslagares axlar reste han sig med ett uttryck av så stor svaghet som om redan en mansålder skilde den man, som föregående dag hade trätt inför sitt folk, från den, som nu vacklade på sin upphöjda plats.

»Lenaper», sade han med en ihålig stämma, som lät likt en röst utsedd att frambära ett profetiskt budskap, »Manitus ansikte är bakom ett moln, hans ögon äro vända från er, hans öron äro slutna, hans tunga giver intet svar. I sen honom ej, och dock ligga hans domar framför er. Låten edra hjärtan vara öppna och edra andar icke uttala någon lögn. Lenaper, Manitus ansikte är bakom ett moln.»

Då detta i all sin enkelhet så förfärliga budskap nådde hopens öron, följde därpå en tystnad så djup och hemsk, som om den upphöjde ande de dyrkade hade uttalat dessa ord utan tillhjälp av mänskliga läppar; till och med den döde Unkas föreföll som en levande varelse i jämförelse med den ödmjuka och undergivna skara, av vilken han omgavs. Men i samma mån som de omedelbara verkningarna av Tamenunds ord småningom lade sig, började ett lågt sorl av röster sjunga ett slags hymn till de dödas ära. Röster, som voro kvinnors, läto gripande ljuva och klagande. Orden hade icke något regelbundet sammanhang, utan då den ena rösten slutade, tog en annan upp lovsången eller klagovisan, vilketdera den bör kallas, och gav sin rörelse uttryck i ett sådant språk, som hennes känslor och tillfället ingåvo henne. Då och då avbröts den sjungande av allmänna och högljudda utbrott av sorg, varunder flickorna omkring Coras bår liksom, utom sig av smärta, blint plockade växterna och blommorna från hennes lik. Men under de mildare ögonblicken av sin smärta kastade de dessa sinnebilder av renhet och